Diskussionen kring hur vi bör förstå den politiska högerextremistiska vändningen i dag är livlig. Teoretiskt sett råder det oenighet om hur man ska beteckna den extremhögerorienterade ”kontrarevolutionen” som idag expanderar över hela världen, och blir allt mer radikal. Vissa teoretiker, såsom Chantal Mouffe och Ernesto Laclau, insisterar på att kalla detta ”extremhögerpopulism”, mot vilken endast en ”vänsterpopulism” kan erbjudas som alternativ1. För dem som hävdar att vi har att göra med en förnyad form av fascism, är det fortfarande dunkelthur man ska begreppsliggöra detta ”nya”. Vissa statsvetare talar om ”parafascism”, ”protofascism”, ”sen fascism”, ”kvasi-fascism”, ”postfascism” och ”nyfascism”2. Enzo Traverso föredrar beteckningen ”postfascism” för att placera dagens fascism mellan populism och högerextremism.3 Svårigheten ligger dock i att definiera på vilket sätt det handlar om fascism och om vari det ”nya” består – dvs. vad som skiljer dagens fascism från den historiska fascismen. För detta krävsmer än att bara känna igen det gamla i det nya genom att jämföra nutiden med det förflutna.
Den position jag här vill framhäva är att vi vittnar om utspridningen av en ny form av fascism. Men för att förstå vad det nya utgörs av bör vi inse att vi lever i en tid av omvälvande mutationer: inte i en tid av kris eller dekadens, utan av mutationer. Begreppet mutation skiljer sig från gängse begrepp som kris, förändring och transformation just för att en mutation inte kan härledas till former som är bekanta sedan tidigare. Ansträngningen för att begripa en mutation ligger i konstaterandet av att tidigare och bekanta begrepp för att förstå världen omkring oss inte längre duger och att vi ännu inte har nya konceptualiseringsverktyg till vårt förfogande. Det är viktigt att inse att den nya formen av fascism utmanar vårt sätt att tänka i allmänhet och inte bara vårt sätt att tänka på ett specifikt fenomen. Den avgörande anledningen till att kalla denna världsvändning mot högerextremismen för fascism är att ”fascism” idag betecknar något mer än ett statsskick eller en form av regering. Fascio, varifrån ordet fascism härstammar betyder "knippe" – ursprungligen ett knippe trådar bundna runt en bronsyxa. Det har också blivit symbol för en nekropolitik: som ordet fascism alltså pekar på handlar det om en social praktik som förstör samvaron och samexistensen genom en nekropolitisk segregeringspolitik.
För att klara av uppgiften att förstå och beskriva vad som är ”nytt” i denna nya form av fascism bör vi utgå från något som vid första anblick verkar vara en överraskande motsägelse: hur det överhuvudtaget är möjligt att den teknoplanetariska, nyliberala, finansiella kapitalismen som är otänkbar utan de nya formerna av informationsteknik, robotik, algoritmer, sociala medier, mediespektakel och artificiell intelligens främjar nationalistiska och patriotiska ideologier? Hur är det möjligt att en kapitalism utan gränser, i grunden "internationalistisk", "global" och "satellitisk", kräver och påtvingar auktoritära protektionistiska regeringar som i själva verket styrs av den cyberfinansiella revolutionen, men som likväl uttalar sig i nationalistiska termer? Frågan är aktuell eftersom makten idag helt och hållet ligger i de digitala händerna på de inter-, multi-, och transnationella konglomeraten.
Hur ska vi förstå behovet av vita mäns ansikten, av uppenbart starka medieprofiler i en värld som helt domineras av teknokapitalens ”ansiktslösa makt”, av en automatisering på alla autonomins nivåer och av automatiseringens okontrollerbara autonomi, av en makt som i sig domineras av sin egen expansion och av tillväxtens egen tillväxt?4 I en värld där principen att målet helgar medlen är universell, där absolut ändamålsenlighet inte har något ändamål, hur ska vi i den kunna förstå den moraliserande och konservativa diskurs som cirkulerar överallt? Dessa frågor uppstår när vi medger att för att förstå den nya formen av fascism som plågar och hemsöker vår tid, är det nödvändigt att förstå den nya formen av global kapitalism som orsakar denna nya form av fascism. Det är omöjligt att föreställa sig det ena utan det andra. Min utgångspunkt är att den nyliberala, teknomediala och finansiella kapitalismen har fascismen som sin inre logik och system, och inte att fascismen är en tillfällig allierad kraft. I sin nya form avslöjar fascismen hur människan i den planetariska teknikens och cyberokratins tidsålder upphör att vara historiens subjekt, eftersom det nya subjektet blir tekniken: den teknoplanetariska kapitalismen.
Målet med denna nya typ av fascism är mycket tydligt och precist. Vägen dit kan beskrivas som en ”total mobilisering” – en Ernst Jüngersk term som fortfarande är relevant – av total automatisering, och av en teknonyliberal, cyberokratisk mediepolitik vars brutalitet ökar i takt med den accelererade utarmningen av planetens naturliga, mänskliga och icke-mänskliga resurser. Fascismen är aldrig tvetydig, dess mål är entydiga. Behovet av nationalistiska, protektionistiska, reaktionära och restriktiva politiska åtgärder, av att bygga fysiska och diskursiva, mentala och känsliga murar, bör förstås i ljuset av målet att driva nyliberalismen till sin yttersta spets, innan ”världen går under” och att göra apokalypsen till sitt vapen. För att göra det måste önskan om förändring ersättas med en önskan om förstörelse och utrotning i termer av ”låt oss få slut på allt detta” så snart som möjligt.
Den nya fascismen uttrycker sig även i en statspolitik som, i sin till synes anakronistiska överdrift, tömmer staten på mening och genomför nyliberalismen som den enda politiken som kan ”rädda” landet från ”kollaps”, vilket leder till kollapsen. Under diskursiv täckmantel av rensning av vänskapskorruption och korrupt offentlig förvaltning – där det tydligaste exemplet utgörs av Trumpadministrationen i USA –utformas statens politik för att så långt som möjligt göra varje arbetare till entreprenör, upphäva arbetslagar, privatisera statliga företag, outsourca ekonomin, det vill säga omvandla staten till ett företag. Detta innebär att staten måste tömmas på innebörd genom en överdriven statspolitik mot staten. På detta vis undergräver staten det offentliga rummet genom att främja privatiseringen av politik. Detta görs genom olika strategier som bl. a. överanvändning av sociala medier, den kontinuerliga ”selfie-fieringen” av varje individ, identifierad med sin image för konsumtion, som idag inte bara är konsumtion av saker och ting utan också av bilder av saker och framför allt av sig själva. Narcissus skulle inte känna igen sig själv i den samtida virtuella cyber-narcissismen. En vers från kören i Sofokles Antigone, som ofta förbises i olika analyser av denna tidlösa pjäs, uttrycker på ett koncist sätt vad som diskuteras här. Versen säger ”hypsipolis, apolis”5, överflöd av polis, dvs. av politik, tömning av polis, dvs. av politik. Överflöd av mening, tömning av mening: detta är rytmen i en operation var meningen töms på mening och betydelse genom sin överdrift och hyperbol. Detta kan betraktas som den huvudsakliga drivkraften bakom den nya formen av fascism som plågar och hemsöker oss idag. Nyfascismens entydiga mål finner sin metod i förvirringen av alla former av mening och värden. Genom överdrifter och en hyperhastig cirkulation tvetydiggörs dessa.
Dagens verklighet bekräftar att fascismen lever väl i ett demokratiskt system, inte bara för att fascismen väljs demokratiskt eller ens för att fascismen och demokratin är två sidor av samma mynt, som Antonio Gramsci framhävt.6 Det nya sättet på vilket fascismen och demokratin samexisterar blir tydligt när vi exempelvis observerar hur dagens fascism låter påskina att den är mer demokratisk än demokratin. Om demokratin har det representativa systemet som sin ”svaga punkt”, eftersom många inte känner sig representerade i det, så utropar sig dagens fascism som mer demokratisk än själva demokratin eftersom den utövar en form av makt genom att direkt tala till varje individ via Twitter, TikTok, Instagram eller WhatsApp, utan att behöva representanter, eftersom demokratin nu vill vara den mediala presentationen av allt som händer och inte bara en representation som aldrig är tillräckligt representativ. Således förleds alla av möjligheten till direkt tillgång till en otillgänglig makt.
Om demokrati dessutom innebär rätten att rösta, känner varje individ sig ”bemyndigad” genom att denne röstar kontinuerligt,genom sina dagliga gillamarkeringar, varje minut, för allt och alla. Mer än någonsin visar demokratin hur alla politiska kategorier reduceras till allmän opinion. Med dessa oupphörliga ”gilla-markeringar” och ”ogillamarkeringar” ger denna röstning ett konstant intryck av en hyperaktiv ”handlingskraft” som utövas på sociala medier vilket likställer och förvirrar konsumenternas röster med den politiska betydelsen av att rösta som medborgare. Att rösta om allt hela tiden tömmer röstandet på dess mening eftersom medborgarskap blandas ihop med konsumentaktivitet. Medborgarskapet utövas således när man konsumerar och rätten till medborgarskap skiljs inte längre från rätten att konsumera. Således upphäver och tömmer den hyperboliska rösten den politiska betydelsen av rösten. Det är därför dagens fascism har ett desperat behov av röster. Genom överdriven röstning vilar beslutsmakten på siffrorna i det algoritmiska och automatiska systemet och framför allt i den totala identifieringen av politik och ekonomi. Den nya formen av fascism motsvarar ekonomins politik och är inte längre bara en ekonomisk politik.
Om den historiska fascismen lyfter sig själv genom att den uppnådde vad ingen representativ demokrati var kapabel till, nämligen att direkt ”vara” folket och inte bara representera det, genom att identifiera folket med sin ledare eller ”duce”, så verkar sociala medier idag äntligen kunna förverkliga detta ”begär” genom den ”direkta” mediala kontakten mellan varje individ och alla slags klichéer. I stället för den historiska mobiliseringen av massorna lockar sociala medier atomiserade individer, isolerade och fattiga konsumenter, till anslutningslösa anslutningar, relationslösa relationer, meningslösa sinnen och värdelösa värden.
Demokrati definieras som ett styrelseskick baserat på yttrandefrihet. Dagens fascism vill framställa sig som mer yttrandefri än klassiska liberala demokratier eftersom den har ”modet” att säga vad den vill rakt ut till alla. I stället för att helt förbjuda yttrandefriheten genom de välkända censurmekanismerna i en diktatur, framhäver sig den nya fascistiska styrningengenom med att använda de mest vulgära, våldsamma, förnedrande, hatiska, homofoba, rasistiska, och lägst stående orden. Det ersätter känslan av yttrandefrihet med en praxis av libertarianism i uttrycket, och upphöjer moduset att säga det som det politiskt korrekta censurerar inom sig. Därmed anses det politiskt korrekta utöva censur och självcensur, medan fascistiska uttalanden framstår som ett överdrivet uttryck för yttrandefrihet. I denna överdrivna känsla av ”yttrandefrihet” töms yttrandefriheten på sin mening. En så kallad demokrati som är mer demokratisk än demokratin – alltså den nya fascismen – lever på att tömma begreppet ”folket” på mening genom att ersätta idén om folket medett ”sample” och en statistisk population, summan av isolerade atomer och atomiserade isoleringar, sammanförda i nätverk och grupper som förmedlas av det ”virtuella” och virtualiseras av ”mediet”. Sociala medier är det mest kraftfulla sättet att uppnå och etablera bandlösa band, relationslösa relationer och möteslösa nätverk. Hyperkonektivitet som genereras av nätverken kopplas bort just när de hyperkopplas. Förstärkningen av känslan av band, kopplingar, nätverk, förbindelser – ”länkar”, ”nätverk” – tömmer, genom överflöd, känslan av relation. Det är överdriften av känslan av relation som utarmar känslan av relation och relationen mellan sinnena.
Med detta ses det ”mellan” oss – det öppna rummet för det gemensamma, som är mer avgörande för en levande och fri politik än någon avgränsning av ett gemensamt utrymme – som både privatiserat och privat, eftersom motsatsen till ett ”mellan” inte längre är ett tillsammans utan en hyperpolarisering. Dessutom privatiseras varje individs ensamhetsutrymme, skapandets utrymme, när det förväxlas med den isolering som inkluderar eller exkluderar varje individ från marknaden och dess bilder.
Den nya fascismen fortsätter att utöva det urgamla mottot för varje totalitarism: divide et impera, dela och erövra, och även panem et circenses, bröd och skådespel. Skillnaden är att den nya fascismen intensifierardessa motton genom att göra dem tvetydiga, eftersom den förenar för att splittra och därmed på ett ännu tydligare sätt skapar stimulans hos individer, så att var och en frivilligt ska tjäna tyrannen – alla systems nyliberaliseringar– och att varje bröd blir en cirkus, det vill säga att varje verklighet blir ett spektakel.
Demokratin upplöses alltså som om det vore ”naturligt” (vilket idag betyder samma sak som ”artificiellt”), inte genom dekret eller institutionella åtgärder (även om flera lagar och dekret också röstas igenom i olika kongresser medan medieskandaler upptar förstasidorna), utan genom att den bevaras som en tom form genom den växande splittringen och den kontinuerliga upplösningen av det gemensamma och av olika inkluderande praktiker. Detta leder i förlängningen till att dessa praktiker töms på innehåll och att destruktiva diskurser naturaliseras, särskilt hat-och exkluderingsdiskurser.Den viralitetsom sprids och därmed överdriver meningarna tömmer dessa praktiker inte bara på innehåll utan operationaliserar också alla typers diskursers naturalisering, särskilt hat- och exkluderingsdiskurserna.
De språkliga mekanismerna för att naturalisera rasism, exkludering och segregation som Victor Klemperer så noggrant studerat i sitt viktiga verk LTI—Lingua Tertii Imperii finner idag i sociala medier och i robotiska algoritmer ett medel för okontrollerbar naturalisering. Genom ”humor” och virala ”skämt” i memes och inlägg på sociala medier börjar hatet bli lika naturligt som de konstgrepp som ligger bakom dess framställning. Den ”förlust av språklig förmåga” som Pasolini observerade på 1960-talet och såg som ett tecken på nyfascismens intåg, sprider sig nu som ett virus och naturaliseras genom den kontinuerliga produktionen av nya ord och uttryck, genom vilka det oacceptabla blir det mest naturliga.
Vi är mitt i en universell händelse där allt, alla sinnen och alla värden kan förvandlas till vad som helst, till vilken mening och vilket värde som helst och tömmer både meningarnas och värdenas mening och värde. Detta kan vi kalla en dynamik av vad-som-helst-ifieringen av allt som är och inte är. Med det försvinner meningen med det unika och singulära, eftersom var och en nu förväxlas med vad och vem som helst.
Det är detta som framstegen inom informationstekniken, utvecklingen av artificiell intelligens och det digitala samhället lyckas naturalisera och därmed universalisera och totalisera. Den ”oförutsägbart nya” i den nya formen av fascism ligger i tvetydiggörandet av alla existensformer och praktiker. Det är en fascism som uttrycks i tvetydigheten och svängningarna i alla former av mening och värden på ett sådant sätt att mening och värden förlorar värde och mening. Tvetydighet betyder här att urholka, genom att göra varje betydelse likvärdig med vilken betydelse som helst. Det är denna tvetydiga oscillation och oscillerande tvetydighet där alla formler och uttryck kan inverteras och perverteras, där varje form av mening och värde kan vändas mot sig själv och mot alla andra, som inte bara möjliggör allas ”frivilliga träldom” under en tyranni för allt som lever – för att påminna om Étienne de La Boéties klassiska koncept och diskussioner som publicerades redan så tidig som år 15777 – utan också de nya mekanismerna för makt, kontroll och censur. Det är denna dynamik som jag har kallat tvetydighetens fascism.8
Fascismens tvetydiggörande av all mening och värden är sättet på vilket fascismen idag driver en entydig nekropolitik. I varje ögonblick och i varje situation ser vi betydelser som pendlar mellan rätt och fel, sant och falskt, i en växande tvetydighet som på ett häpnadsväckande sätt även visar hur polariseringen av värden, meningar och positioner utlöser tvetydigheten i meningarna mer än deras distinktion och avgränsning. Själva oscillationen i betydelsen av ”fascism” vittnar om ett kontinuerligt meningstvetydiggörande: Hur ska man tala om fascism om dagens ”duces” inte är något annat än karikatyrer av tidigare fascister, parodier på diktatorer, ”mimesis av mimesis” som Adorno insiktsfullt formulerade det?9 Ett skrämmande exempel är fallet med Rysslands fascism, där själva användningen av ordet ”fascism” blir ett kraftfullt vapen för att återuppliva spöken från det förflutna. Genom att använda termen ”fascism” om Ukrainas motstånd för att skapa hatpropaganda som rättfärdigar, legitimerar och möjliggör invasion, krig och mord förvandlar regimen ”antifascism” till en ny form av fascistisk diskurs och praktik.
Överallt finns karikatyrer av karikatyrer, idolatrier av idolatrier, masker av masker, parodier av parodier, mimesis av mimesis, allt avsiktligt iscensatt i autopilotläge, vilket gör att vi kan säga att de både är karikatyrer och icke-karikatyrer, både masker och icke-masker, fascism och antifascism eller demokrati, för i bildens värld, där allt är vad det inte är och det som inte är är vad det är, framträder icke-varat här som icke-varat och inte som det som döljer sig bakom varat; allt är per definition tvetydigt, likt ett Janusansikte. I en värld av tvetydig oscillation och sinnenas oscillerande tvetydighet, som är bildens värld, är ingenting dolt; allt visas och visas för alla, inklusive dolda meningar och avsikter. Det som verkar särskilt skrämmande är att tvetydighetens fascism syftar till att utplåna själva behovet av att söka mening när själva meningen med att söka efter mening blir meningslös och sanningen inte bara döljs utan förlorar även sitt eget sanningsvärde. I allt detta är vad som förstörsverkligheten själv, känslan av verklighet.
I ovanstående diskussion ligger minst fyra strategier till grund för den fascistiska tvetydiggörande politiken av ett tvetydiggörande av varje mening och värde.10 Först är främjandet av falska polariseringar med syfte att neutralisera och undergräva viktiga skillnader, motsättningar och motsatser. Allt framstår som likadant, eftersom det lätt kan omvandlas till sin motsats. Överallt upprepas samma språk. För det andra fungerar tvetydigheten genom kontinuerlig appropriering och expropriering av mening. En tredje strategi är att omvandla varje mening och värde till sin motsats och därmed appropriera exproprierande mening och värden, eftersom den gör varje slags mening och värde till vilken slags mening och vilket värde som helst. Det handlar om att göra allt till ”vad som helst”. Den tillämpar överallt, den lag som Marx kallade ”allmän ekvivalens”, genom vilken tingen omvandlas till varor. För att bli en handelsvara måste saker och ting förlora sin mening och sitt värde för att få värdet av vad som helst och framför allt få vilket värde som helst. Det är lagen om omvandling av varje värde till monetärt värde. Här blir ting en tingsform, mening en meningsform och värden snarare en värdesform. Viktigare än innehåll är därmed endast ”formen”. Den fjärde är där tvetydigheten urholkar mening och värde genom överdrift.
I stället för att förbjuda politik tömmer fascismens tvetydiggörande politiken på politikens mening och värde genom hyperpolitisering, yttrandefriheten förlorar därmed sin mening och sitt värde ju mer yttrandefriheten likställs med rätten att säga vad som helst i det offentliga rummet, hyperkonnektivitet förstör så relationer genom sitt överflöd, och informationsöverflödet desinformerar, medan bildmättnaden gör betraktaren blind för bildens poetiska och estetiska natur, och så vidare. I själva verket förlorar själva tvetydigheten sin mening när tvetydigheten själv blir hyper-tvetydig. Därigenom blir den kreativa kraften, som sedan urminnes tider har varit relaterad till meningens öppenhet, immobiliserad. Genom att förväxla meningsöppenhet med att ha vilken mening och vilket värde som helst blir meningens mening och värdet av värde tomt. Därmed ter sig sökandet efter mening och värde föråldrat och meningslöst. Sanningen förlorar sin sanningshalt och simuleringens logik ersätter representationens logik.
Hur ska man göra motstånd? Vad göra? Under de sista åren av sitt liv skrev Pier Paolo Pasolini en serie kontroversiella artiklar där han hävdade att den sanna fascismen är mass- och konsumtionssamhället. Den nya formen av kapitalism, som han ibland kallade ”tele-videokapitalism”, är början på vad som idag erkänns som en teknisk-medial-informativ-digital form av kapitalism, och som enligt honom uppnår det som den historiska fascismen strävade efter: skapandet av en total monokultur som skulle utrota all skapande kraft, som är kraften att öppna sig för det andra, de andra, den andre, dvs. alteriteten.Det fascistiska målet är att uppnå en absolut automatiserad makt och kontroll över verkligheten genom förstörelsen av verkligheten själv. Enligt Pasolini kunde detta endast uppnås genom den ”antropologiska revolution” och det ”kulturella folkmord” som massmedial kapitalism åstadkommer med”utveckling utan framsteg”, ”konsumistisk hedonism”, ”falsk tolerans”, och förlust av språklig förmåga, individens narcissistiska ”empowerment”, genom vilken en ”makt utan ansikte” kan dominera och expandera exponentiellt och utan gränser11. Pasolini ansåg att diskussionerna om fascism och antifascism efter kriget, som inte erkände att massmediekapitalismens ”makt utan ansikte” var ”den värsta formen av totalitarism”, och att diskussionen förbisåg hur den världsomspännande processen av homogenisering och ”endimensionalisering”, för att återanvända Herbert Marcuses uttryck, möjliggjorde det som senare har kallats global kapitalism och därmed gjorde svårt att skilja fascisten från antifascisten.12
Pasolini hävdar att antifascistiska rörelser först måste erkänna den nya form av fascism som erövrat världen för att kunna definiera sin kamp. Genom att inte inse att vad det handlar om är en ”ontologisk mutation” och inte bara en förändring av medel:
(...) en stor del av antifascismen ’idag’, eller det som kallar sig antifascism, är antingen naivt och dumt eller används som förevändning på ett hycklande sätt, eftersom det kämpar eller försöker kämpa mot ett fenomen som är dött och begravt, ett arkeologiskt fenomen som inte längre väcker rädsla hos någon. Kort sagt är det bara en bekväm och avslappnad antifascism.13
Med bas i denna generella beskrivning av den nya formen av fascism som vi konfronteras med idag och med tanke på Pasolinis varningar om behovet för antifascistiska och motståndsrörelser att inse att i den ontologiska mutationen som dagens fascism svarar mot, blir frågan ”vad göra?” ännu svårare att få ett entydigt svar på. I själva verket kräver tvetydighetens fascism något mer radikalt än en icke-fascistisk entydighet. Jag anser att det krävs en meningens politik som söker meningens precision snarare än en ny meningens entydighet. Jag talar om precision i poetisk mening som inte är liktydigt med exakthet. Det handlar om en politik som värnar om språket, som kan observera nyanser och detaljer, nästan osynliga skillnader mellan det som ter sig ”likt”. Det handlar om en sinnenas politik och om att utöva en sensibilitet mot det öppna sättet på vilket existensen existerar. Inte bara den ena eller den andra existensen utan existensens existerande, en uppmärksamhet på hur ett skeende sker, dvs. på det medan, vilket kräver närvaro och lyssnande. Ty den pågående nekropolitiken följer inte bara begäret att förstöra existensens olika former som hindrar den vilda exploateringen av jordens kritiska materia och resurser för den cyber-hyper-produktionen; Den följer begäret att förstöra existensens egna existerande sätt – närvarons samvaro, samvarons närvaro. Vad som behövs är en närvarons politik.
Født 1957. Professor i filosofi ved Söderntörns högskola.
Fotnoter
1.
Mouffe, Chantal. Pour un populisme de gauche, Paris: Albin Michel, 2018.
2.
Se bl.a. Toscano, Alberto. Notes on Late Fascism, http//www.historicalmaterialism.org/blog/notes-late-fascism.
3.
Traverso, Enzo. Les Nouveaux Visages du fascisme, Paris: Editions Textuels, 2017.
4.
Garrido Wainer, Juan Manuel. Producción de conocimiento. Santiago: ediciones/metales pesados, 2018.
5.
Sophocles, Oedipusthe King, Oedipus at Colonus, Antigine, Cambridge, Massachusetts, Harvard University Press, 1946, vers 370.
6.
Gramsci, Antonio. “Democracia e fascismo” in: Ordine Nuovo, November 1, 1924.
7.
De La Boétie, Etienne. The politics of obedience: the discourse of voluntary servitude. New York: Free Life Editions; 1975.
8.
Sá Cavalcante Schuback, Marcia. The Fascism of Ambiguity. A conceptual essay. London: Bloomsbury Academic; 2022 och Mellan lögn och verklighet: essä om tvetydighetens fascism, Stockholm: Faethon, 2025.
9.
Adorno, Theodor W. and Horkheimer, Max. Dialektik der Aufklärung. Frankfurt am Main: S. Fischer Verlag, 1969, s. 194.
10.
För en mer detaljerad beskrivning av dessa strategier se min artikel ”Ambiguity” i Contemporanea. A Glossary for the Twenty-First Century, Cambridge, Massachusets, London: The MIT Press, 2024, s. 241-247.
11.
Pasolini, Pier Paolo. Saggi sulla literature e sull’arte, vol I, Milano: Mondadori, 1999, s. 518
12.
Ibidem, s. 519.
13.
Ibidem, s. 521.
Er det at finde et sprog for sammenhængene mellem vold og uvirkelighedsfølelse noget af det mest realistiske, samtidslitteraturen har gang i?
