To dikt fra den svenske gjendiktningen En flöjt av mörker av Somaya El Sousi.
Illustrasjon: Zarina Saidova
MÅSAR ÄR PORTEN TILL HAVET
Det var en gång i en hamn, eller som sagoberättaren sa:
Hon samlade sina snäckor och väntade
på skepp som aldrig skulle komma, gick ängsligt längs vägen
inuti skuggan, den var hennes vän
Kärleken lyste henne, en fyrbåk och reskamrat
Hon bytte bort sin rädsla mot ett skratt,
samlade berättelser i en liten ask:
På långt håll ser hon de minsta detaljer
försummade i mästarnas sagor
Så hon ordnar dem, ger dem slut
För i henne regnar berättelser om ensliga älskande, sånger om
svek, floder av längtan,
hon sopar rent framför historiens port, stänker vatten, med
doft av basilika,
skapar tomhet, såsom den skapar henne
Hon växte intill de älskande, för hos henne sökte de skydd
Hennes sorg, lik en ensam åra vars längtan krossats mot stranden
Så stirrar hon mot näten
Sanden kysste och vinden svedde henne,
ljudet rann isär på vågtopparna, brast och svek henne
Själen var hennes mihrab, hjärtat vidgades
Att känna henne som jag gör – gå in till henne, som vore
varje gång den första,
hon är omvärvd av honung och ljus, hennes omfång oändlighet
En melodi, så ljuvlig, och glöden helande lågor
Hon löser tystnadens lockar
och vilar stilla i smärtan
Vacklar mellan joller och jämmer
från barnet och kvinnan som buktar i hennes bröst,
leker skälmskt bland meningarna
men bleks av färger som skiftar och plågas av väntan
Du som springer från dig själv till dig själv – vart ska du?
Vad är du rädd för?
Du känner ju vägarna, avstånden blödde genom dig, oron
skapade dig
När avslöjandet var vår hemlighet, vår rädsla,
blir hemligheten skräck. Säg,
till vem flyr vi då?
Så orättvis du var
mot historien, dess avstånd och ensamma berättare, men
ingen ska förstå dig utom du,
och trädet ensamt bli din skugga
din enda bris
Din ensamhet är ditt öde, förstå den väl
Vi var historien berättarna aldrig skulle begripaVår åtrå tvinnades i avståndets natt, och vi spann trådar liktskickliga noviser,remsa för remsa flätade vi – rädsla, ensamhet, olikhet, smärtaVi gick hand i hand till avståndets mitt, vår synd uthärdadestundens misstaglångt bättre än ossVi red på varsin våg, krossade och åtskilda av tidvatten
