innan det blå ljuset spred sig innan Herren tryckte en gång till på knappen som ställde hans skapelser inför nya prövningar brukade jag vakna med mullbärsträdet för att skriva och föreställa mig hur barn sög ut bläcket ur mitt bläckhorn och hur väldiga varelser rusade under min hud jag tackade Herren för avskildheten och lugnet i min kropp medan han lyssnade till knaket av ben som tärdes av en orolig sömn jag tackade Herren för ledan medan han rörde vid väggarna och letade efter nya dikter jag brukade säga: sätt inga barn till världen så länge denna världen vaknar med mig och gapar som jag / vaknar före mig och gapar efter pengar och blod
det löjliga med detta svammel är att jag med bläckhorn eller utan kan säga samma sak eller något helt annat om jag så vill
så det är hungern, hungern efter att säga något men hungern upphör precis när man börjar tugga på något den första tuggan liknar den andra och den andra liknar den tredje osv
på så vis är jag en hackspett jag hackar där jag förnimmer lukten av en dikt det första slaget liknar det andra och det andra liknar det tredje jag hackade ihärdigt det som höll mig vid liv, min näbb blödde
jag är en uggla som långsamt sväljer natten bit för bit den första biten liknar den tionde jag sväljer som om jag skulle berätta för alla världens fåglar om den majestätiska solen som är svullen i himlens buk men det är ju min mage som är svullen av tusen gudomliga själar min stjärna står ensam i den enda gudens himmel oh, min förskjutna stjärna jag är din skugga som föll från träden jag är ditt mörker, din hemlighets brunn och ditt språks hink oh, min badande stjärna jag är din båt, ditt klara vatten hur ska jag kunna koncentrera mig, ska jag dra en lina kokain ska jag dra en linje med skalpellen som läkaren skar mig upp med för att kunna dra ut dig
jag var en krypande insekt, min son jag var en fladdermus som hängde i vindenen korsfäst profet, dedikerad för livet och dödenen slocknad uppsvullen sol
oh, min jordiska måne! lys upp mig om så bara för en stund jag är en silkesmask som väver sin förtvivlans siden inne i sitt ihåliga hjärta jag är en mullvad som gräver i jord med tron att den är en himmel min son, hur gräver en mullvad, Sina? så här?!
oh, min himmelska måne jag är alla dina djur men min hud och mitt ull har bara två färger jag är den tysta åsna som vi såg idag på djurparken jag är ditt stora, tysta bläckhorn mamma, hur skriver man «B »? B som i ballong, som i bab, (alltså dörr), som i batta (alltså anka), boots ...
gamla och lata tigrar sover i parken den parasiterande bougainvillean blockerar ingången till poesin jag är en mamma som snart går ut för att vattna den och låtsas inte se tigrarna
ryt, min älskade Haifas arma himmel kommer att hylla rimmen som du skulpterar i din mun ryt ändå hör jag dig inte jag hör inte döden som vrålar från tusentals ambulanser jag hör inte dem när de plockar från gatorna kroppar som dött för pengarnas skull jag hör inte demonstranter som kräver rättvisa i en fascistisk stat jag hör inte plastsäckarnas förkolnade kroppar som säger: ni har svikit oss. ni har svikit oss jag hör inte min mors hand som ber mig att inte ge mig av jag hör inte min fars röst, som det förflutnas hand ströp jag kan inte höra min sons röst när han ropar: Mamma jag har glömt att jag är en mamma för resten, när blev jag mamma, mina små tigrar? sedan när är jag en skola? jag hatar ju skolor och ser inget paradis vid mina fötter
jag vill flyta bort jag vill att en horisontell gravitation drar mig långt härifrån där jag kan betrakta gatornas, museernas och dödens ansikten som skulle motivera mig att skriva
sina min son, på vilket språk kommer du att skriva? detta språk går från höger till vänster mot hjärtat mot förlusterna skrivandet är en sort substitut för hemlandet men även denna handling är besjälad av din mjuka kropp som lär sig att klättra för att kunna uthärda livets fasor
på vilket språk ska du att drömma när du kommer till Norden? på ett torrt europeiskt språk, eller på detta klingande språk som dansar i magen även när det sörjer?!
själv har jag sörjt min far i två böcker jag har sörjt min mor i tiotals böcker utgivna i min fantasi jag har sörjt de två miljoner Gazaborna samtidigt som jag tittade på dem på skärmen jag sörjde mig själv när jag kände på cancern som gömde sig i mitt bröst och i min livmoder jag har sörjt staden som exploderade i tidens ansikte och tiden som exploderade i ansiktet på oss jag har sörjt sånger som brann i motståndets eld och sedan blev ett skämt i orkeslöshetens vatten
jag har sörjt det jag älskar: det blå ljuset och mullbärsträdet, mina följeslagare, min räddning jag har sörjt mig själv när jag läste mitt efternamn skrivet på en martyrs svepning mor, det här kan vara jag nedpackad i en vit säck utan en hand eller utan huvud men mitt bröst alstrar söt mjölk min själ klamrar sig fast vid topparna av ditt gyllene hår innan det lossnar för evigt från tiden som en vanlig dag.
UPPROR I MIN MUN
i drömmen såg jag främmande finger vicka på mina tänder och jag hörde tänderna falla en efter en
de gamla araberna säger om du tappar tänder i drömmen och ser dem falla ner till marken betyder det varsel om död, om du tappar bara framtänderna betyder det att du är förbjuden att tala och agera och om du tappar alla dina tänder betyder det att hela din familj kommer att utplånas och att du är den enda som överlever
när jag vaknade hade min mun redan blivit som en grotta jag skrek men oändligheten slukade mitt spruckna skrik jag talade men mitt språk försvann i stenar jag tänkte att det inte gjorde mig något om jag gick ut med en tom mun mitt hjärta var ju fortfarande fullt
jag gick ut och såg mitt namn drunkna och ropa på hjälp jag sträckte min hand men vinden skällde ut mig således måste jag ha ett nytt namn som passar den nya eran där boksidor är blanka där våra floder är färgade av våra tankar där revolutionen är ett par skor för stora för våra små fötter
min familj flyter på rygg och vinkar de är på väg mot glömskan
min far hänger i frånvarons klädhängare i hans gyllene tand är historien mörker han ler som om livet bara var ett skämt
vårt skratt tystnade och skämtet blev torrt jag förberedde mig för att skriva en sorgedikt om honom då hoppade vältaligheten in i skräckens båt följd av de dunkla meningarnas ungar
jag ville säga ett enda ord eller till och med bara ett halvt ord som: «tänk om, tänk om min pappa är ännu vid liv» men min far fortsatte att dö om och om igen
jag blev ett träd vid en flod mina rötter skars av mina minnen ömmade i drömmen såg jag hur mina drömmar falla ur min mun och bli fossiler på flodens botten araberna gav sig av utan att anförtro mig språket, utan att lära mig tyda drömmar
forna och kommande krig tog slut när de också tappade sina tänder och fick höra att de inte kunde erbjudas vare sig bröd eller blod och att det ena blev uppätet och det andra koagulerat
det här är den värld där himlen är hög där bergen reser sig mäktigt där människorna revolterar för rättvisan titta på den den rör sig nu som sårad över broar som inte existerar annanstans än i dess fantasi, bergen har jämnats med marken människorna faller isär som smulad kork
ingen annan än jag var kvar vid floden ett träd avhugget från ett annat träd otaliga generationer gick förbi mig tills grottmålningar i min mun började röra sig
jag kom ihåg ett ord från den stinkande forntiden och var på väg att säga det
att säga en tredjedel av det
jag sa kanske inte det
det var kanske bara en tanke
världen vred sin nacke väldiga kroppar reste sig mitt blöta namn sträckte fram sitt stora huvud
sedan dess sedan många tusen år hör jag ett aldrig sinande gnissel hör världens tänder falla ner med dån
VAGGVISA
jag är trött på att likna ting med andra ting jag är ju oförmögen ens att se saker som de är
jasminen i min trädgård har också tröttnat en förbipasserande sa att den såg ut som ett bomullsfält så sträckte jasminen ut sina extremiteter tills vävnaderna glesnade och slutligen gick de av
jag brukade likna döden med ett sotsvart mörker i vilket jag stoppade husnyckeln, eller en dröm som vi inte kunde vakna ur, och ibland vid en avguds tomma skal som vi ödmjukt bad till tills min far störtade mot marken och dog
döden blev sig själv helt enkelt endast död
jag har inget längre med metaforer att göra en gång liknade jag mig själv med ett sädesax och fastnade i det sedan dess har Darwin bara suttit stilla vid sitt skrivbord jag har inget med lyriken att göra de här är vaggvisor jag skriver för att kunna somna amuletter som jag viker för att kunna skriva nya igen
