Motorljudet lämnar oro efter sig, lämnar det böljande landskapet bakom sig. Elledningar korsar vägbanan högt ovan, skär upp snitt genom skogen, stiger upp och ned för kullar och försvinner i horisonten, där motorcykeln återigen dyker upp, spräcker den vågräta linjen och ersätter den med en ny, med ett nytt landskap, indränkt i det envisa motorljud som leder bort, längre bort. Ett stopp för vila. En reflex från bensinlocket följer solens nedgång. I lädersätets sida, inristat: "Quo Vadis?" En karta, vecklad ut över gruset. Läderhandskar, schal, hjälm; tidzoner och väderfronter korsas. Natt och dag sveper förbi hjälmens visir; hundra hästkrafter vill rörelse; gränser kan maskinen ej veta av. Mörkret faller på. En mäktig bergskedja; klockrent slår maskinkrafterna mot bergsväggen och ekar ut i dalgången. Ett ensamt ljus ringlar sig upp för bergsmassiven. En regnskur faller från himlen, slår blint sina slag mot kroppen av läder, järn och metall. Fler skurar, och motorn hetsar upphettad men nedkyld av höjdens, nattens och bergets råa luft. Då rasslar det till. Först ett hack, en hostning, sedan tvekan, innan motorn ger vika, släpper taget, släpper berget ur sin makt, viker undan, dör, upphör, och vägen stannar av, stannar upp, och berget tar emot den stumma motorcykeln, införlivar den med sin mäktiga tystnad, sitt stillastående universum.
Motorcykeln blidkas inte; redskap saknas, och en rem har torkat, brustit. Många skurar faller, en traktor närmar sig. En man som talar ett främmande språk; tillhör en minoritet vid gränsen. Motorcykeln ställs i en skreva, en bit nedanför vägen. Nedför en mindre, lerig väg, längs en fors, går färden. I regnet har en sten förlorat fäste, glidit ned på vägen. Mannen stiger av, hindret rullas utför kanten, ett plums i mörkret. Längre fram, ljus mellan träden. En dalgång. En gammal stenbro. Tio, femton hus.