Hel och ren; Nu snabbt förflyttande i högsta möjliga hastighet;
Rushen av adrenalin som en kritvit explosion bakom pannbenet;
Som kokain injicerat direkt i kuken.
(Det gick en historia i Amsterdam - Jag vet inte om den är sann, egentligen hoppas jag att den inte är det - om en man som i meskalinrus suttit och funderat över hur han skulle få sin kuk att stå på kommando.
Han var enligt historien en av grundarna till the Cockring och tillhörde det äldre släktet av läderbögar som strök omkring längs Amstels mer lugubra barer. Att använda kukring var ju ett sätt, men det förtog lite av känslan, och det var liksom inte riktigt samma sak. Han började närma sig 40, och det var väl egentligen helt naturligt att kuken inte längre reste sig lika självklart som när han varit 18, men den lysande idén han fick där han satt och spekulerade var just att injicera kokain rätt i kukroten.
Historien säger inget om hur stor mängd som användes, men kuken blev i alla fall ögonblickligen stenhård. Experimentet verkade till en början ha lyckats. Han gav sig med ett belåtet, drogat léende ut bland barerna för att knulla. Och det spelade ingen roll hur mycket han knullade, eller hur många gånger han sprutade, för kuken var lika stenhård hela tiden.
Någonstans halvvägs inne i den fjärde veckan av det här tillståndet blev kuken plötsligt blåsvart och gjorde ont, men stod lik förbannat som ett spett, och vår man begav sig i panik till akuten, där sorgsna läkare bara kunde konstatera att alla blodkärl hade sprängts och att lemmen ögonblickligen måste amputeras, vilket ochså skedde.)
Och sedan fortsätter det som en vettlös kamp, t.o.m. Som om det vore det sista exalterade sprattlandet, följt av en oändlig sömn; Drömmar insvepta i ett varmt, vänligt mörker; hallucinationer, infall, åtrå...viljan att få det att hända.
Nu övergiven i det blodsöliga drömlandskapet och nära kollaps. Fortskridandets motor spinner trött vidare med tom tank.
Den tunga stanken av kvinnokött i den heta eftermiddagssolen på Paradise Beach.
Utanför begränsningarna; Utanför allt sammanhang; Möt mig i slutet av labyrinten av kulörta lyktor; Det grå området.
Kokain svepte in viljan - Få åtrå att spinna för att hända - Stanken av begränsningar av allt sammanhang till slut.
Så plötsligt en morgon ser Döden över min axel och ler. Det är tid att avsluta affären och skriva ett nytt schema; Klippa av, sedan lämna området diskret, förbi vampyrernas näste - Sedan dra ett djupt, rivande andetag i det fuktiga halvdunklet; Och så back to business, bortom förbannelser och hämnd; Ett överlagt försök att täcka universum i smuts.
(Långt innan allt det här startade, eller kanske snarare ungefär när det startade, i mitten av 80-talet, drömde jag en natt att jag satt på ett tåg. Vagnen var tom sånär som på en äldre kvinna i vitt som satt i sätet framför mig och grät, torkade upprepade gånger bort tårarna med en näsduk, även den vit.
Konduktören kom haltande in i vagnen, klädd som kvinna, men helt uppenbart en man, med ett brunt och ett grönt öga och ett förvridet ironiskt léende, rött krulligt hår, en utslagen framtand.
Jag kommer inte ihåg exakt vad som blev sagt, men konduktören hånade kvinnan i vitt för att hon grät, såg sedan granskande på mig och gav mig en biljett på vilken det stod «Mu, enkel resa».
Jag försökte därefter att trösta kvinnan i vitt, men hon såg ned i golvet och viskade halvt ohörbart: «Vi har inget mer att säga varandra».)