Kjære Vinduet-leser,
Dette er nytt på Vinduet.no siden sist:
Marius Emanuelsen har anmeldt Nattskolen, Karl Ove Knausgårds fjerde bok i Morgenstjerne-serien, som han mener tar romanprosjektet «til nye høyder». Marius Emanuelsen har anmeldt også bok én og tre i serien for Vinduet (Maria Horvei anmeldte den andre), og mener Nattskolen «har et sug i seg som har manglet selv i de vellykkede bøkene hans det siste tiåret.»
Les hans anmeldelse «KOK den katta!» herfra.
I forrige uke ble nominasjonene til Augustpriset, Sveriges svar på Brageprisen, kunngjort, og i klassen for årets svenske skjønnlitterære bok fikk tungvektere som Lena Andersson og Jonas Hassen Khemiri selskap av romandebutanten Andrev Walden og hans selvbiografiske oppvekstskildring Jävla karlar. Andrev Walden er ikke et (inntil nylig) like ubeskrevet blad som Oliver Lovrenski, Brageprisens nominerte romandebutant av året, Walden er fra før en feiret avisspaltist og ble i 2017 nominert til Stora Journalistpriset for hvordan han «i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss at skrattande se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus.» Men hans første roman kan være en enda større prestasjon.
Les min anmeldelse «Alt mørket vi ikke ser» herfra.
Og så har norske forlagsfolk tatt bladet fra munnen, etter at Vagant-redaktør Audun Lindholm i forrige måned, i debattinnlegget «Hvem sin pris?» (Klassekampen, 18. oktober) kritiserte en mer eller mindre samlet forlagsbransje for å bygge ned den intellektuelle infrastrukturen – tidsskrifter, satsning på essayistikk og gjendiktninger – som nobelprisvinner Jon Fosses forfatterskap vokste ut av. Audun Lindholm fikk ikke umiddelbart noen svar fra forlagshold i Klassekampens debattspalter, men han får det fra seks sentrale forlagsrepresentanter her.
Les enquêten «Forlagene bryter tausheten».
Så en oppfølgersak til forrige ukes nyhetsbrev: Det er kanskje riktig, som Fredrik Hagen skriver i sitt essay om Jan Erik Volds «to blå bøker» – Sorgen. Sangen. Veien (1987) og En som het Abel Ek (1988) – at disse diktsamlingene var et mellomspill i forfatterskapet og et melankolsk spor Jan Erik Vold ikke valgte å følge videre, men tittelfiguren Abel Ek fikk faktisk et videre liv som tidligere elitesoldat med offisersgrad i Luftforsvaret og opplæring som profesjonell drapsmann for den norske stat. Det er i alle fall slik han blir introdusert i den hyperproduktive krimforfatteren og e-bokgiganten Rune Angell-Jacobsens roman En statsråds død (Juritzen, 2006). Det er en ganske annen side av Abel Ek enn den inntrykksváre naturpoeten han fremstår som i Jan Erik Volds versjon, men så var da også navnevalget «en tilfeldighet fra min side», ifølge Rune Angell-Jacobsen: «Navnet var jo ikke så spesielt, ikke akkurat Ask Burlefot.» Underveis i skrivingen oppdaget han imidlertid at Abel Ek fantes i litteraturen fra før, og anerkjente dette i førsteutgaven av boken, men ble ifølge seg selv sterkt oppfordret av Jan Erik Vold og Forfatterforeningen til å endre navn, så utover i romanserien, som består av åtte bøker til nå, heter Abel Ek Abel Eik.
Og så en bonusgåte som berører opptil flere av ukens omtalte navn:
Like etter at Jon Fosse fikk Nobelprisen, intervjuet Malin Ullgren, litteraturredaktør i den svenske avisen Dagens Nyheter, Karl Ove Knausgård, og spurte til slutt:
«Du nämns själv som möjlig pristagare – är du orolig för att den norska kvoten är fylld för lång tid framöver?
– Haha! Nej, orsaken till att Pep Guardiola aldrig ringer och frågar om jag vill bli anfallare i Manchester City är ju inte för att de redan har en norsk spelare i laget.»
Dette svaret vakte – kanskje noe overraskende, kanskje ikke – debatt i Sverige, blant annet hos Anders Bengtsson og Johan Orrenius, sjefredaktørene for det svenske fotballmagasinet Offside (som Knausgård leser på do i en av Min kamp-bøkene, såvidt jeg husker). I forrige ukes episode av deres redaktørpodkast prøver de å avgjøre om Knausgård lyder ydmyk eller kaxig, altså høy på pæra, når han trekker inn Manchester Citys trener Pep Guardiola og hans norske angriper (her sikter KOK formodentlig til Erling Braut Haaland, ikke Oscar Bobb). Vi går inn litt uti samtalen:
Anders Bengtsson: Jag har funderat jättemycket på det här […] och jag blir inte klok på det, Johan.
Johan Orrenius: Skulle det kaxiga kanske vara at han är kaxig på Norges vägnar? Som bekant går det ju väldigt bra för Norge – överallt. […] Alltså, han säger at Guardiola möjligtvis tar – han ringer inte [Knausgård], men han tar [Martin] Ødegaard om han vill. Han har inget emot å ha en ny norrman, om han är tillräckligt bra. Och det kaxiga skulle då vara att jag får nog ett samtal til slut från nobelpriskommittén.
AB: Jag är ändå Ødegaard, är det han säger då.
JO: Det här är ingen nationstävling. Jag är övertygad om att min prosa är tillräckligt bra, så det här står inte i vägen. Vi är så många norrmän. Det är kanske det kaxiga i det, på något sätt. Men det var ju kul att han drog in en fotbollsliknelse överhuvudtaget.
Vi kommer tilbake med mer i denne saken.
Hilsen
Simen V. Gonsholt og Ola Innset (perm.)