Alt mørket vi ikke ser

Litt uti Jävla karlar, den første romanen til Andrev Walden (f. 1976), står en niårig gutt opp grytidlig lørdag morgen for å se på tv. Han vil få med seg frokostprogrammet «Gomorron Sverige», for der er det alltid noen minutter tegnefilm. Iblant slår han til og med på tv-en før programmet begynner, for å stirre på sekundviseren som teller ned til sendestart: «Jag har missat så mycket teve i mitt liv och det behöver inta hända mer än så på skärmen för att jag ska känna hur någonting inom mig läker.» Men morgenen 1. mars 1986 sendes ingen tegnefilm, for kvelden i forveien har Sveriges statsminister Olof Palme blitt myrdet på åpen gate. «Det gör mig kall», minnes han, «jag har väntat i en vecka på Hacke Hackspett och nu ska det bli extrainnsatt nyhetssändning i stället.» Han styrter inn på morens soverom for å dele sin skuffelse, men idet han åpner døren, stirrer han rett på rompa til moren, som er midt i et samleie med sin nye mann. «Ska han bli min pappa nu, tänker jag», skriver Andrev Walden:

Men jag säger det inte. Jag säger att Olof Palme har blivit mördad och då är det mammas tur att skrika rakt ut. Hon springar med täcket svept om kroppen och gråter framför teven.
Jag misstänker att hon gör sig till för att jag ska glömma det jag såg.

Kanskje dette lyder litt vel «litterært» – her skal det personlige og politiske veves sammen, tilsynelatende, det svenske folkhemmets og en ung gutts uskyldstap småfikst sammenfalle. Men det føles ikke fikst når man leser det. Delvis fordi det formodentlig bare var sånn det skjedde – Jävla karlar er en selvbiografisk oppvekstskildring og om «något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant», skriver Andrev Walden på første side – og delvis fordi episoden ikke lades med ytterligere mening. I begynnelsen av første bind av Min kamp ser en jevnaldrende Karl Ove Knausgård på en nyhetssending fra en redningsaksjon til havs, «og plutselig stiger omrisset av et ansikt fram» på skjermen; han løper ut for å fortelle om synet til sin far, som avviser det og idiotforklarer ham – og siden blir ingenting helt det samme igjen. Men for hovedpersonen i Jävla karlar er denne skjellsettende lørdagsmorgenen bare nok en dag i hans unge liv.

Jävla karlar ble i forrige uke nominert til Augustpriset, Sveriges motstykke til Brageprisen, oppsiktsvekkende nok for en romandebutant. Men Andrev Walden kom for så vidt ikke ut av ingenting, han er en feiret spaltist i svenske riksaviser – i dag i Dagens Nyheter – og ble i 2017 nominert til Det Stora Journalistpriset for hvordan han «i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss at skrattande se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus», som den relativt svenske jurybegrunnelsen lød. Han var den første mer eller mindre rendyrkede spaltisten som ble denne hederen til del, noe hans daværende arbeidsgiver Aftonbladet markerte med et gratulasjonsintervju som, etter at gratulasjonen var unnagjort, tok en vending:

Hade du en bra uppväxt?
– Det beror på hur man ser det. Jag hade en litterärt kompatibel uppväxt.
Var den trygg?
– Nej. Men jag har ingen lust att prata om det i dag. Jag har aldrig pratat om det. Det får bli i en bok någon gång.

Dette er altså boken, og selv om den består av korte kapitler som kan minne om hans avisspalter i lengde og til dels også form, har Andrev Walden på ingen måte skrevet en «monsterpetit» – sjangerbetegnelsen myntet av Bjarne Riiser Gundersen¹ i sin Morgenbladet-anmeldelse av Agnes Ravatns Verda er ein skandale, en artikkelsamling som kanskje var litt for tynt forkledd som helhetlig bokprosjekt – men noe som er mer enn summen av enkeltdelene.

Jävla karlar spenner over syv år av barndommen hans, fra 7 til 14, da han hadde syv ulike pappaer (og minst like mange bosteder) i rask og til dels overlappende rekkefølge, hvorav ingen var hans biologiske far. Ham har han aldri møtt. Reservepappaene omtales, som nesten alle karakterer i boken, bare ved økenavn – blant dem er «Växtmagikern», en narsissistisk og voldelig hippie og hobbybotaniker som det ikke er noen fare for å overraske in flagranti med moren, for han insisterer på å invitere Andrev og hans søsken inn på soverommet mens de holder på («Kärleken ska inte gömmas för barnen», bedyrer han); «Tjuven», som muligens er kleptoman; og «Mördaren», som ikke er morder, juridisk sett, men virker troende til å være det. «Dessa jävla karlar och deras värld», sier moren på et tidspunkt, eller hun sier egentlig en variant av dette ut igjennom boken: «Jag vet inte hur de hittar mig men det gör de alltid. Det har de alltid gjort.»

Hun er sporadisk ansatt renholder på gatekjøkken i Norrköping, Sveriges historiske arbeiderklasseby, men for henne er Norrköping bare der pengene er, selv har hun så vidt råd til å bo i tettstedet Söderköping, som i kjøretid ligger «tre låtar med Carola» bortenfor. Sommeren han er 14, får hennes sønn seg også jobb på et serveringssted. Der blir han tatt under vingene til «Hårdrockaren», det første voksenmennesket han føler han vet hvor han har, som introduserer ham for intrikate sjekketeknikker, puddelrockebandet Poison og kassaunderslag. «Han är värre än barnen som får sitt eget barnbidrag i månadspeng», skriver Andrev Walden. «Han lever som en gud bland människorna.»

I sommer, nesten parallelt med utgivelsen av Jävla karlar, kom en norsk, selvbiografisk oppvekstskildring fra samme tid og skrevet i lignende episodisk romanform, Hans Christian Grønns Lindebergevangeliet (Kolombia Forlag), som utspiller seg i skogkanten av Groruddalen i Oslo. Begge skildrer en oppvekst som nok var mer utsatt og grenseoverskridende enn de flestes. (I Lindebergevangeliet minnes forfatteren somrene han tilbrakte på et leirsted i Oslofjorden drevet av Indremisjonen, hvor en «tynn og mild fyr med briller som heter Arnfinn, har fått jobben som leirkokk.» Det er Arnfinn Nesset, «giftmorderen fra Orkdal».) Men felles har disse bøkene også at de fanger 80-tallets skandinaviske drabantbyoppvekst bedre enn noen har gjort på en stund, føles det som. Kanskje trenger man ikke engang å være oppvokst på 80-tallet eller i en drabantby eller i Skandinavia for å relatere til den prepubertale overlevelsesstrategien Andrev Walden kommer opp med mot slutten av Jävla karlar. Han er sammen med sin eneste sanne venn, som kalles «Cyklopen» fordi han har et glassøye, og de er på vei hjemover, en mørk augustkveld, på hver sin gamle damesykkel:

Jag tar täten för min har en lykta, kopplad till en dynamo som sitter på framgaffeln och drivs av hjulet. Lyktan flimrar i uppförsbackarna. Ibland slocknar den helt och då skriker vi av skräck för vi lekar att det finns onda väsen i skogen som inte tål ljus.