Två minimalister

Pål Norheims Gottfried von Baaders dagbok gömmer på en berättelse med följande ingredienser: Gottfried föddes i Wien 1889, hans mor var danska, han gick ut som frivillig i första världskriget, han kom till Norge på grund av kärlekssorg, i Norge har han "studerat", en gång har han besökt en vän i Valdres, en gång rest tillbaka till Wien. Nu är det 1986 och Gottfried har inte sagt ett ord på ett halvår, han går från Kaffistova till Vinkelcafé och stjäl ibland en bok på Norlis bokhandel.

Sådan är berättelsen, men det är inte den vi läser. Istället läser vi Gottfrieds dagbok, författad på gammaldags dansknorska, där berättelsens detaljer är inpackade i hans funderingar om bilar, böcker, människor och där han skriver ner sina drömmar. Dessa drömmar, som upptar minst hälften av den lilla boken, handlar alltid om bokstäver, som i drömmen har färg, doft, konsistens och inte sällan tar del i bisarra upptåg.

Norheim har således funnit på en anakronistisk jag-berättare, utrustat honom med fantasier och vanor som registreras i en dagbok, som i sin tur gömmer på en minimal berättelse. Den första fråga man ställer sig är då varför Pål Norheim, enligt bokens baksida född 1962, gjort en österrikisk immigrant, född 1889, till sin berättare. Och varför denne får registera sina stapplande steg på Oslos gator just 1986. Och varför hans noga redovisade drömmar alltid handlar om bokstäver.

Jag kan inte upptäcka något tydligt svar på någon av dessa frågor, inte ens dröm- och bokstavsfrågan, som annars intar en markant plats i boken och bryter med alla noggranna tid- och platsangivelser. Drömmarna kan knappast vara psykologiskt tänkta – Gottfried har visserligen en sentimental berättelse i sin bakgrund men han verkar inte besvärad av något problematiskt psyke. 97-åringen ägnar inte ens en enda dröm eller reflexion åt döden. Istället drömmer han t.ex. om figuren Samon som badar fötterna i E, om R i frusen jord, om H i snö. Boken avslutas faktiskt med en erotisk bokstavsfantasi, en "Eksplosion af Bogstaver". Kanske vagabonderandet på Oslos gator och den antydda berättelsen bara är en förevändning för Gottfrieds bokstavsliv.

Bokstavsfantasierna frestar till en allegorisk läsning av boken. Berättarens ovanliga ålder, namn och bakgrund inviterar till detsamma, dvs till en placering av bokens egentliga innehåll någon annanstans än på dess rader. Men jag kan inte hitta några allegoriska nycklar och jag misstänker att vi har att göra med en allegori utan referens, en invitation till tolkning utan svar och lösning. Ett långt citat från renässansfilosofen Pico della Mirandola pekar i den riktningen: filosofen talar om sammanhang i allt medan Gottfried tänker på människans djuriska förvandlingar. Vid ett annat tillfälle får vi veta att Gottfried varit en sen ungdomen hängiven läsare av Mallarmé, där han lyssnar till "en dyb Stilhed bagenfor Ordene". Vidare att han förordar fostran i "Afvikling", "Nederlag" och "Afrealisering".

Gottfrieds "filosofi" pekar således mot det negativa. Det kan kanske tas som en indikation på att det som finns mellan hans dagboks rader står i negationens tjänst och stavas stillhet, tomhet, förvandling till intet. Därmed inte sagt att Gottfried är någon intighetens evangelist. Jag vill snarare säga det så, att hans dagbok lockar oss till en allegorisk tolkning, som ingenstans leder. Om den inte leder tillbaka till det som ligger före alla tolkningar, nämligen bokstäverna själva.

* * *

Författaren till Onkel Max og plommetreet kallar sig E. Ernst. Fliken upplyser om att han (?) är en dansk intellektuell bosatt i Amsterdam. Namnet pekar mot det allvarsamma men att en dansk holländare skulle skriva på norska tyder å andra sidan på något annat, nämligen lek, förklädnad, fiktion. Förklädnad är också ett viktigt inslag i denna barndomsskildring, där författaren-berättaren i 12 små kapitel minns sig själv som utklädd till flicka för att i det 13:e handgripligen övertygas om sin könsidentitet som pojke.

Det är inte mycket till berättelse, som vi läser, snarare kanske man kan kalla berättarens minnen för ren diskurs: allt pågår här i orden. Nå, det är ju inte fråga om poesi men väl en poetisk berättelse om en magisk barndom, där komponenterna heter den tystnande modern, den försvinnande fadern, den uppdykande onkeln, den nästan osynliga systern, den vresige trädgårdsmästaren, trädgårdsmästarens spännande dotter, de två lärarinnorna. Men viktigare än dessa knappt antydda ingredienser är berättelsens plats: huset med de många rummen, huset i en "engelsk park" med ett plommonträd och många bokträd, någonstans i Danmark. Och viktigare än platsen är tingen och namnen: de upprepade och misslyckade försöken att entydigt förbinda orden med tingen.

E. Ernst säger sig vid vuxna år ha författat avhandlingen Das Ding im Raum, en titel man inte hittar i någon bokförteckning. Dock finns bland verklighetens böcker en liknande: Ding und Raum. Sådan var titeln på Edmund Husserls föreläsningar från 1907, där han problematiserade våra föreställningar om tingetpå sätt som blev avgörande för fenomenologiens utveckling. Jag vill tänka mig att pojkflickan Ernst befinner sig i just Husserls situation: båda vill se tingen som de ärsamtidigt som de inte har annat val än att närma sig tingen med orden. Resultat, i båda fallen: att vår förtrolighet med ting och ord sätts i gungning.

Till denna effekt bidrar också en svävande tid: Ernst låter sin berättelse röra sig fritt fram och tillbaka i barndomstiden. Och en osäker könsidentitet: Ernst går i kjolar och lekkamraten Lotte, som han kissar ikapp med, kissar upp på väggen medan Ernst kissar ner på marken. Och språkets vacklande logik:

Jeg snakket med onkel Max og han var enig, det var omtrent slik han tenkte selv, men han sa det ble mer komplisert etter hvert. Jeg svarte at jeg var enig med ham også, men det var derfor det ble mer komplisert. Det var han enig i. Så blev vi stille, og slik sluttet samtalen.

Så lyder ett av bokens korta avsnitt. Det gör mig osäker men också upprymd, eftersom det verkar bäras upp en en älskvärd naivitet. Det verkar hämta sin ingivelse från ett tillstånd innan "allt" – språk, ting, identitet – stabiliserades till konvention. Frågan är om det inte är en röst från Eden.

Ernst bor i en trädgård och han tillbringar mycket tid med att äta av plommonträdets frukter. Här finns bara svaga påminnelser om värld, tid, berättelse. Ännu tycks ingenting fast, ordnat och bestämt, världen är ännu inte bestämd och benämnd. Så kan det naturligtvis inte fortgå och som varje paradisisk barndomsskildring får också denna ett abrupt slut: efter det 13:e kapitlets drastiska identifiering av Ernst som pojke blir det inga fler plommon. Han får lämna sin lustgård för att iklä sig vuxenålderns konventioner och förklädnader och två raders epilog sätter punkt för denna vackert svävande text.

* * *

De två böcker jag har läst har inte bett om att bli jämförda; det är tidskriftens redaktion som ber om en jämförelse. Eftersom jag därmed lockas att tänka dem under ett så hittar jag snart jämförelsepunkter: det är fråga om två välsignat korta böcker, minimalistiska svar på norsk elefantiasis vad gäller romanproduktion. Det är två vackra böcker: i synnerhet Onkel Max, där de korta avsnitten kryper ihop högst upp på sidorna och lämnar stora tomrum, som en scenografisk presentation av bokens "filosofi" kring ord, ting och plats. Bara i det dramatiska 13:e kapitlet sväller berättelsen ut över hela sidan och in på nästa. Båda känns pseudonyma: Pål Norheim gör sig till en 97-årig Gottfried von Baader och Ernst blir Ernst. Båda väcker förundran med allegoriska förväntningar: handlar de inte om något annat än vad de säger?

Jag tycker mig ana att Baaders dagbok handlar om bokstäver och Ernsts barndomsminnen om en värld som ännu står öppen. Båda är böcker av den typ man kallar "språkligt medvetna". Medvetenheten verkar bestå i misstro. "Skal jag være ærlig," skriver Ernst, "tror jeg ikke det finnes noe språk". Istället försöker han med språket närma sig ett tillstånd före språket. Han får mig att tänka på Valdemar Hammershøjs bilder (säkert också på grund av den danska lokaliseringen): samma svävande tillstånd mellan närhet och distans, omederbarhet och djup, möjlighet och nödvändighet. Jag uppskattar båda böckernas minimalism men skulle ändå önska att detta svävande tillstånd aldrig tog slut.