search-button

Spillrornas år

«Grå sommar nu, under ett år då man dödar barn.» Om Palestina, Peter Handke og True Detective.

Essayet inngår i serien «sanning», og er eit samarbeid med LitFestBergen 2025. Under festivalen kan ein høyre essayet som foredrag og møte Anyuru i samtale med redaktør Priya Bains.

Gaza by i desember 2024. Foto: AA BACA / NTB
Gaza by i desember 2024. Foto: AA BACA / NTB

”Engelskan kan inte föreställa sig att palestinier kan tala, än mindre förstå palestinsk tystnad.” – Fady Joudah

Barnen springer och faller ner i snön, som virvlar runt dem. De flaxar med armarna medan de ligger ner, och reser sig sedan upp och tittar på avtrycken de har gjort i det vita. Som vingar.

Framför imamen ändras ljuset utanför fönstren när snön slutar falla. Vi står i rader och ber för ett barn som har dött. På bilderna ligger barnen i grävskopor, i drivor, inslagna i vit och blå plast, eller i kuvöser ett och ett, med blöjor på sig och genomskinliga droppslangar koppade till sina magra kroppar – rester av omsorgen de berövats.

Kräver de något av mig? Jag bär dem genom staden, genom nysnön. De är inte större än att de ryms i en hand, en ficka, och de är mycket tunna. Tunnare än papper. Ibland grävs de fram för att begravas på nytt, eller hänger i tomma luften, med kroppsdelar fastklämda mellan väldiga stycken av betong. Ingenting liknar dem.

*

(Anteckning, februari 2024)

Märkligt att se Sydafrikas jurister till slut plädera inför domstolen, efter att själv ha suttit vaken om nätterna i veckor, och läst och översatt anmälan, som någon sorts –vad? Botgöring? Litteratur, skomakeri?

Det finns något ritualiserat europeiskt i själva domstolsförhandlingarna, något som jag inte vet vad innebär, men en mening dyker upp i mig, skriven av en av Gazas fördrivna poeter:

”Dödsmaskinen är blind och vi hoppas att den en dag dödar sig själv.”

Domarnas tunga rockar och peruker.

*

Grå sommar nu, under ett år då man dödar barn. Jag sitter på en lekplats och ser min dotter springa i det fläckiga ljus som faller genom ett kastanjeträds breda krona, och jag fylls av sorg för min fars skull. Det är inte en sons sorg, inte längre, utan en fars sorg, över att en man jag älskade aldrig riktigt fick uppleva att vara en far. Min far valde bort faderskapets ansvar, eller berövades det, kanske, av människor som antagligen inte skänkte honom en tanke – utan att frikänna honom tror jag att hans val, eller hans oförmåga att välja – hans frånvaro i sitt eget liv, helt enkelt, där han gick, frånskild, driven i exil på en annan kontinent, med sin täckjacka som läckte stoppning, som små vita molntussar, eller som snö – utan att frikänna honom tror jag att hans liv till en inte obetydlig del, formades av språket i vissa dokument som författades på platser långt borta från honom själv, och av principer som upprätthölls på hans bekostnad, alltsammans i rum där ingen som liknande honom fanns, och där ingen ens älskade en enda människa som liknade honom, eller hade vidrört en sådan människas hud med sin hand, en enda gång – ett nittonhundratals-öde. Och besluten de fattade, ”politiken”, som man säger, tränger alltså in också i mitt innersta, i detta nya årtusende, där jag sitter på en parkbänk en sommarkväll med tårar i ögonen, därför att min far aldrig fick se ett barn som liknade honom gå i en park och samla kastanjer, på grund av England.

*

Jag blir besatt av Sydafrikas anmälan till ICJ, i vilken de alltså anklagar Israel för att begå ett folkmord i Gaza. Det enkla, torra språket i de juridiska dokumenten känns, under några vintermånader, som det enda meningsfulla att syssla med: här är siffrorna och här är namnen och här är orden som sagts av brottslingarna.

Kanske är det på grund av barnen. De är omöjliga att beskriva. Inte ens änglarna som samlar in fakta om människornas förehavanden skriver ju ner vad barnen gör. Vad gäller dem är ”pennorna lyfta”: liksom de sovande och de vansinniga hålls barn inte ansvariga av himlen. Fast jag tror inte att det är därför änglarna inte skriver om dem. Det är för att de saknar ord för det de ser. Barn som faller.

*

”Säg något sant.” IDF har under mer än ett år dödat Gazas barn. Hur många? Tjugotusen är en låg siffra, som till exempel inte tar i beaktande alla de barn som har dött och som kommer att dö indirekt, av diarré, kolera, köld och svält, när Israel, med generalmajor Giora Eilands ord – som citeras i Sydafrikas anmälan – skapar en humanitär katastrof som ”för segern närmare”; siffran tar heller inte i beaktande de tiotusentals barn som helt enkelt är försvunna, vilket betyder att de är begravda i rasmassorna eller går omkring i ruinerna och dammet men att de är för små för att berätta vad de heter, och saknar levande släktingar som kan identifiera dem. Och oavsett vad poeter säger är ju dödsmaskinen inte blind. Soldater som dödar ens en skolklass som en olycklig och oönskad konsekvens av att de försöker uppnå ett annat strategiskt mål, firar inte genom att i sociala medier sprida filmer där de skrattande sjunger att skolorna står tomma, eller cyklar runt på de dödas trehjulingar.

Den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudah, som jag detta år översätter tillsammans med Athena Farrokhzad, diktar: ”Jag skriver till framtiden / därför att mitt nu är ödelagt. // Jag flyger till framtiden.”

”Säg något sant.” Israel försöker helt enkelt utplåna den palestinska framtiden: ingen ska finnas kvar som kan läsa Joudahs dikter. Är detta mina ord? Nej. UNICEFS talesperson, citerad i anmälan till ICJ, säger att det Israel gör i Gaza är ”ett krig mot barnen”.

Vad gör jag av detta? Jag som skriver? Jag som skriver ordet ”barn” i mina böcker och menar något mycket exakt. Vad kräver orden av mig? Ingenting? Är det så enkelt? Att vi är fria?

Jag kan inte sluta tänka på kvinnan som reste sig och gick mitt i en föreläsning, som jag höll om rättegången, under studentprotesterna i Göteborg. Hon hade släktingar i Gaza, och stod inte ut med att höra den del av anmälan som citerar uppsatta israeliska röster som uttalar sig om palestinier och kallar dem ”omänskliga djur”, och som säger att ”om palestinierna återvänder kommer de bara finna bränd jord, inga hus, inget jordbruk, inget alls”, och att ”Gaza borde bli ett slakthus.”

Jag tänker ofta på tystnaden hon lämnade efter sig i det där tältet där vi höll till. Hon ville inte lyssna på mina ord, som var dödsmaskinens ord, och det var inte för att de inte berörde henne, utan tvärtom. De berörde henne för mycket. Jag minns att trafiken hördes, och duggregnet som föll mot tältduken. Vad kräver orden av mig?

*

(Dagboksanteckning, sent i januari 2024)

Trött på bilder av det som slagits i spillror letar jag efter fotografier ifrån Gaza före bombningarna, att klistra in på Instagram tillsammans med den genomgång av Sydafrikas anmälan som jag gör. Jag skriver i sökmotorn: ”Café, Gaza”, och det dyker upp mängder av sådana där sidor som caféer har nuförtiden, med mysiga bilder av deras uteservering och ställets öppettider, och sedan också en sida från Tripadvisor, med olika hotell, som jag gissar i första hand används av hjälparbetare och FN-personal. Och bara att läsa ordet Stay. Gud. Bilder på hotell längs stranden, i skymningen. Och nu är allt lagt ruiner. Och ordet Stay.

Stay in Gaza.

*

Min far grät ofta, och ofta av de mest gåtfulla skäl. Han hörde ett stycke musik från sin barndom. Han fick syn på mig, när jag satt bakom honom i moskén. Kanske grät han över tiden.

Jag undrar om han såg sina döda och försvunna syskon när han tittade på mig. Mannen jag är döpt efter överlevde – hans äldre bror, som brukade kalla honom för Wing Commander, efter att ha fascinerats av de amerikanska bombflygen i Sydostasien, där han tjänstgjorde i en kolonial, brittisk armé under Andra världskriget. Maskinerna som erövrade himlen – majestätiska och oskyldiga, för honom, då. En annan bror dog i fängelse, och andra försvann, helt enkelt, så som människor försvinner i krig.

Idi Amin kallade min fars folk, som ett par hundra år tidigare hade kommit vandrande norrifrån med sina boskapshjordar, för ”ohyra”; spåret som leder bort från de döda leder alltså ner i jorden, ner i föreställningar om blod och hemmahörighet i geografin, men det leder också in i imperiets rena rum, in i dess tysta, höga salar, till Berlinkonferensen och det Brittiska imperiet med sina mänskliga möbler och dikter om öst och väst, och till Sydafrikas apartheidregim, som för övrigt stöttades helhjärtat av Israel – det är inte omöjligt att tänka sig att ett motiv till Sydafrikas anmälan till ICJ står att finna i historiens labyrint, vars gångar förgrenar sig oändligt – en ”Borgeslabyrint” kallade den svenske poeten Lars Gustafsson den sortens labyrinter för, i motsats till Strindbergs labyrint, infernot där alla gångar leder tillbaka till en och samma punkt.

Min far går framför mig på gatorna, trots att han varit död i decennier. En man utan ett land. Det gör mig inte längre något att jag aldrig blir fri ifrån honom. Ifrån denna berättelse om att fly, om att vara svag. Min svaghet förbinder mig med allt det som slagits i spillror.

*

I True Detectives första säsong får den före detta polisen Rust Cohle tag i en videokassett som visar mordet på ett barn. Istället för att visa tittarna barnets död får vi se karaktärerna i serien reagera på händelsen: kameran fokuserar på deras uppspärrade ögon och munnar.

När Cohles partner får se filmsnutten går hans livslögn i kras. Trots sina äktenskapliga och yrkesmässiga snedsteg har han ju alltid sett sig som en hederlig, kristen typ. Men han förvandlas av att bevittna ögonblicket då barnet dödas. Finner han Gud? Förlorar han Gud? Han beslutar sig hursomhelst för att följa Cohle hela vägen in i utredningens mörker.

När de båda före detta poliserna lurar ut en korrumperad polischef på en fisketur, för att tvinga honom att berätta om sin roll i barnets död, är det inte hotet om våld som utgör påtryckningsmedlet, utan själva filmen där barnet dödas: mannen jämrar sig och vänder bort blicken från teven, men Cohle siktar på honom och säger:

”Titta på det. Titta på det.”

*

Bara tystnad kan förvandla oljud till musik.

*

Fady Joudahs diktsamling […] är skriven under vintern 2023, under utplåningens första månader. Han skriver den som sagt till framtiden, det vill säga som en av de redan döda, men också till de döda, det vill säga till någon som inte är fri. Hans dikter ser mycket klart, men döljer det de ser i förtvivlade, inåtvända lekar och hårda språkliga knutar: ”before genocide is seen through / and old tricks find themselves out”. Att översätta honom är inte så mycket att vandra spillrorna av Gaza, även om de finns där – familjer som håller ”vakor över en hand som sticker fram ur ruinerna”, och en flicka grävs fram ur underjorden och ler förvirrat när hon möter jubel, innan hon inser att hennes familj inte är där, vid ytan, och sjunker – att översätta honom är inte så mycket att ännu en gång stå inför de bilderna, som det är att vandra i spillrorna efter själva seendet. ”Jag avlägsnar mig från ditt vi”, skriver han, och han skriver: ”Din förtryckare, sa de, sprider / mycket ljus i världen”. Han frågar: ”Kommer du att stå vid min sida nästa år, eller nästa? […] Jag har sett gamar förut.”

Sarah Aziza, den palestinsk-amerikansk skribenten, skriver om Joudahs avvisande, en hård diktrad om vi:et: ”Vad Gaza kräver är att våra ord blir materiella." "Gaza kan inte ensamt offra allt", skriver poeten Mohammed El-Kurd. "Det finns inga vägar ut ur det nuvarande nekrotiska vi:et som inte involverar obehag, störningar, ett pris att betala. Från direkta aktioner till strejker, walk-outs på skolor och universitetsbojkotter, kommer våra kroppar, våra handlingar, leda oss – stapplande, otillräckligt, men nödvändigt – in i språkets nya former.”

*

Ljus.

När jag var i min dotters ålder, eller några år äldre, såg jag döda muslimska pojkar och män på teve, klädda i jeans och träningsoveraller. De låg med bakbundna händer i Europas torra, toviga gräs. Jag var själv inte muslim då; utan skymningsvarelse.

Göran Sonnevi skriver någonstans, i sin Borgeslabyrint: ”Också när jag skriver att jag inte vet, låter jag som att jag vet.” Själv tycker jag att jag alltid låter som att jag inte vet när jag skriver sådant jag vet helt säkert. Det är för att jag inte litar på att andra vet det de säger att de vet. Att jag är mänsklig, framförallt – är det sant för dem? Eller är sanningen om muslimers mänsklighet något som man bara uttalar i rum där vi inte är? Det ligger i sakens natur att jag aldrig kan veta detta. Och vad har det med Gaza att göra? Vi kommer dit.

Under ett år har jag tvingat mig själv att vara tyst om en litteraturdebatt som jag deltog i för fyra år sedan, trots att den, för mig förefaller vara relevant: debatten som blossade upp efter att Peter Handke fått Nobelpriset. Jag tänker på den nästan dagligen detta spillrornas år, men det känns smutsigt och privat att öppet förbinda den med det som pågår i Gaza just nu; jag upplever att jag kan nämna den i denna text bara därför att den ska publiceras i Norge, inte i Sverige. Vad är litteraturen utan magiskt tänkande?

När Handke fick Nobelpriset påpekade jag att det enda skälet till att man kunde ge det till honom, som relativiserat ett folkmord på muslimer, var att rummet där man fattade beslutet var tömt på just muslimer, till och med i det imaginära. Ingen av dem som fattade beslutet behövde oroa sig för att möta en älskad människas blick när de förklarade att litteraturen, för att förbli ”litteratur” istället för att bli ”politik”, måste skända just deras döda släktingar – och i samma skändande gest förbereda nytt dödande, av andra, som skulle bära de dödas namn. Var det en överdrift? Att det handlade om kärlek? Jag ansåg det inte då, och anser det inte nu, och en av dem som var med och gav Handke priset, och sedan försvarade valet, frågade sig faktiskt rakt ut huruvida hon, som har judisk släkt, hade kunnat ge priset till en författare som relativiserat Förintelsen. ”Antagligen inte”, var hennes svar, på sin egen fråga, och ändå stod principen, för henne, om litteraturens upphöjda frihet kvar. Men en litteratur för vilken inga döda är heliga, behöver läsare för vilka inga döda är heliga, och sådana läsare finns inte. Det är därför mannen skriker ombord på båten i True Detective, och det är därför man inte ens kan visa ett fiktivt barn dödas om det har fel hårfärg eller fel namn. Det som finns är istället läsare för vilka främlingarnas döda barn är material, där de ligger, i Gazas spillror, eller bakbundna i det europeiska gräset.

Handke dyker upp i spillrorna också på ett mer konkret sätt. Sydafrikas anmälan till ICJ anropar nämligen ett antal domar som rör kriget i det forna Jugoslavien, som prejudicerande fall för att bevisa att domstolen alls har jurisdiktion över dödandet i Gaza – att sådana handlingar alls angår domstolen – och man nämner specifikt folkmordet i Srebrenica, som var en av de händelser som Handke insisterade på att döpa om till ett ”brodermord” eller till ”skändligheter” – vilket den internationella rättens institutioner inte har jurisdiktion över. Varför spelade allt det där någon roll, för mig, då, för fyra år sedan? Varför gräla om det, förstöra min egen karriär? Därför att jag är ohyra.

*

Vi har våra dörrar in i världen. Eller inte.

*

Mannens skrik ekar över det blymörka vattnet. Båten gungar, vågorna skvalpar mot plastskrovet. Vi är tillbaka i True Detective, i den trygga fiktionen, som väl inte är så trygg, eftersom den berättar vad vi egentligen vet om ett enda barns död.

Mannens skrik får oss möjligen att tänka på Platons distinktion mellan språk och läte: ”Människan har ensam bland djuren fått talets gåva”, skriver Platon i Politiken, och gör det etiska resonerandet till skiljelinjen mellan läte och språk, mellan djur och människa: ”Medan lätet är en signal om smärta eller njutning, och därför finns även hos de övriga djuren […] finns talet för att visa på det som är till fördel eller skada, och sålunda även det som är rätt och orätt […] det är gemenskap i dessa värderingar som bildar hus och stat.” Det enkla vore att här skriva något om hur vår eventuella ”gemenskap i värderingar” fullständigt har slagits sönder tillsammans med husen och kropparna i Gaza. Men det där kommer snart att framgå ändå, på varje buss och i varje klassrum, på varje torg, inne på varje stormarknad. Det kommer dessvärre inte gå att släta över med demokratins slogans om sig själv, som är ungefär lika fjantiga som litteraturens slogans om sig själv. Det som intresserar mig med Platons distinktion är något annat: är inte det etiska, när ett barn dödas, att sluta använda språket och istället göra som mannen på båten och ge ifrån sig ett läte? Är det inte mänskligare, inför det tiotusende döda barnet, att sluta skriva, och istället yla som en hund, eller ge ifrån sig et skri, som en vild fågel?

*

Titeln på Joudahs bok – tecknet för något borttaget eller förlorat, […] – förklarar han i en intervju på följande sätt: ”När utplåningen av Gaza började, upplevde jag att titlar blev omöjliga att föreställa sig. Istället drogs jag till idén om ett piktogram. Jag visste inte vad det skulle öppna upp i boken, eller tids nog, i läsaren. Ironiskt nog ställde jag mig aldrig frågor av typen: ’Hur ska titeln uttalas?’ eller ’Hur ska man hitta boken på nätet eller i en bokhandel?’. Frågor som har att göra med kapital, publik, kulturindustri. Samma kapital som är drivande i ödeläggelsen av Palestina, och av andra platser.”

Till en början förstår jag honom inte helt. Kapitalet – vem pratar så nuförtiden? Men så går jag omkring på Göteborgs bokmässa detta år – detta år då man dödar barn, och då tio barn varje dag tvingas amputera en arm eller ett ben, ofta utan bedövning, eftersom Israel vill skapa en humanitär katastrof och föra ”segern närmare” – och de stora, ekande mässhallarna är fyllda med ord, och överallt sitter författare och poeter och förläggare under stora skyltar, med stora bokstäver, och pratar, och nästan ingen nämner barnen. Barnen är bara där genom att inte vara där: […].

*

En sorts avtryck i snö.

*

En pojke sover i det grå dammet vid en gravplats. Scenen är så förunderlig att en journalist väcker honom för att fråga vad som pågår. Pojken kan vara sex eller sju år. Han gnuggar sig i ögonen. Det är mitt i natten, man ser att han bländas av den starka lampan på journalistens kamera. Han säger att hans mor är begravd där, att han vill sova i hennes famn.

”Är du inte rädd för striderna som pågår i närheten, eller för de svältande hundarna som har börjat ge sig på människor?”

”Nej”, säger han. ”Min mor skyddar mig.”

Sanningen finns i den pojken. I det inuti honom som världen inte kan nå. Det himmelska.

Stay i Gaza.

*

Israels finansminister Bezalel Smotrich: ”Gazas befolkning bör halveras.”

*

Amichai Eliyahu, Israels kulturarvsminister, skriver vintern 2023 på Facebook, som en kommentar på ett foto av det grå ruinlandskapet: ”Norra Gaza, vackrare än någonsin. Allt är söndersprängt…”

*

Detta arbete med juridik och översättning – jag har egentligen aldrig sysslat med någotdera tidigare – jag vill tro att jag försöker rädda det i litteraturen som är uppenbarelsens rest.

*

I essän "Palestinsk meditation i utplåningens tid", som är en sorts syskon till […] eftersom den är skriven under samma tid, skriver Joudah:

”I imperiet är till och med lidandet en kapitalistisk transaktion.”

Jag vet till exempel vad jag gör när jag skriver om min far.

Å andra sidan vet jag inte vad jag gör, när jag vet vad jag gör.

*

Min hustru säger: ”Människor pratar och tror att det är de själva som pratar, men det är deras bostadslån och bilar och pensionsfonder som pratar. Det är kapitalet som pratar.”

*

(Dagboksanteckning, slutet av februari 2024)

Jag hade inte tänkt gå så här långt in i Sydafrikas anmälan, men det blev viktigt. Att förstå hur språket kan gripa in i världen. Eller inte. Kommer anmälan till slut ha mer verkan i världen än en diktsamling, en roman, en lögn? Den italienske filosofen Giorgio Agamben skriver någonstans i trilogin Homo Sacer att lagen inte i första hand bör förstås som ett försök att skydda livet, utan som en straffande kraft som binder oss till en ambivalent relation till makten, och ”gör oss nakna”. Nakna. Jag kommer att tänka på den palestinska fotojournalisten Motaz Azaiza, som formulerar en sorts dikt om oss här på utsidan:

”Kalla er inte för fria om ni inte kan hindra människor från att mördas framför era ögon”.

Jag har förändrats denna vinter. Av att sitta vaken efter midnatt och klicka på min telefon och dela spillror av himlen. Kommer mänskligheten en dag att gripas av fasa över de bilder vi kollektivt har sänt ut i intigheten? Kommer vi försöka hinna ikapp dem, fånga in dem? Dessa bilder av det vi är. Barnen. Hur? Med någon sorts farkoster som reser snabbare än ljuset? Kanske är imperiets litteratur – ”litteraturen” – på väg att bli en sådan farkost.

*

Det är nu dödandets andra vinter. Hur många ska frysa ihjäl? Hur många ska svälta, hur många fördrivas? I anmälan till ICJ beskrivs förra årets vinter: ”700 personer delar på en enda toalett […] tiotusental sover på innergårdar och gator och bränner plast för att hålla sig varma.”

Jag sitter fortfarande vaken om nätterna. Jag ser de gröna, lysande prickarna vid andra konton som är aktiva klockan två, tre, fyra på natten, och de tillhör nästan alltid personer som liksom jag är djupt involverade i frågan om folkmordet. Jag inbillar mig att det betyder något att det är just vi som är vakna. Vad? Vad betyder det? Sitter vi vakna för att vi inte kan vända oss bort, eller kan vi inte vända oss bort för att vi sitter vakna, för att vi alltid har varit nattmänniskor, människor med vissa sorters liv, frånsidans människor, ohyra, otrygga, människor som politiken har gripit in och slagit sönder?

Den korta broschyr som blev resultatet av mitt arbete med Sydafrikas anmälan till ICJ publicerades under sommaren. Vi kallade den för Faktan eftersom den sammanfattar tredje delen i anmälan, som heter just The Facts. Rymmer den någon sant? Kanske. Men på något sätt är sanningen, till skillnad från fakta, en sång. Det som är uppenbarelse i allt. Men jag vet att skrivandet avkräver oss den exakthet som skrivandet möjliggör, och att det, och bara det, är dess etiska imperativ.

Det finns ett imperativ.

Under arbetet med Joudahs bok – den publiceras i Sverige under hösten 2024 – tänker jag mig titeln som ett uttryck för det outsägliga, och talar också om den så: ”Boken som vägrar namnges”, ”Boken utan titel”. Men så hör jag en recension av diktsamlingen i svensk radio, där recensenten helt enkelt markerar titeln genom att vara tyst under några hjärtslag, och det är … Jag vet inte vad det är. Förunderligt. Oerhört. Språket som dödandet framställer och kräver – rättfärdigandet, ledartexterna, de bortvända estetiska teorierna, den förtäckta och öppna rasismen, och mitt eget skrivande också, mitt tafatta, orena försök att sluta vara en betraktare och bli ett vittne, som ju till slut bara skyddar sig självt – allt detta språk som kanske bara är läten därför att det fortsätter medan barnen dör inför dess öppna ögon, det avbryts –detta språk. Det bli tyst en stund. Det är som när det plötsligt börjar snöa, tätt. Hur gjorde Joudah för att skriva med en penna som hela tiden var lyft?

Født 1979. Svensk forfatter. Seneste bok: Ixelles (Norstedts, 2023).

Fotnoter

    Meld deg på Vinduets nyhetsbrev!