Kvinnen som elsket Strindberg

«Om Du vill lära känna det osynliga, så iakttag med öppen blick det Synliga. (Talmud.)»
– August Strindberg på tittelbladet til Ockulta dagboken

Hun stanser opp og ser seg rundt. Alene på Vår Frelsers gravlund. Hun gjenkjenner den gruslagte stien. Hun har gått i ring. Gravene ser så like ut. Og de er mange. Hun er der for andre dag på rad. Etter å ha vært i kontakt med gravferdsetaten i Oslo for å ta rede på hvor den ligger. Den skal ligge her, i utkanten av æreslunden. Rett ved det store lindetreet. Det er kaldt, og det begynner å bli mørkt. Under armen har hun et stort, hvitt gravlys. Her skal den ligge. Hun ser seg opprådd omkring. «Nå, August! må du hjelpe meg», sier hun høyt. Hun kaster et blikk opp mot sitt eget stuevindu i sjette etasje i Westye Egebergs gate, der Strindbergs byste står i vinduskarmen, vendt ut mot gravlunden. «Vis meg om det er noen kraft i disse MAKTERNA dine. Hvor er Harriet!» Idet hun mister den ene hansken ned på bakken og bøyer seg for å ta den opp, faller blikket på gravstøtten nærmest stien. Helt nederst på steinen, under et lag med rimfrost, skimter hun bokstavene, gjengrodd av skitt og mose: B O S S E. Hun spytter på hansken, børster og gnikker på den nederste delen av steinen. Skriften trer tydelig fram:

HARRIET BOSSE
19-2-1878–2-11-1961

*

«Aldrig kunna vi skiljas!» skrev Strindberg i Ockulta dagboken. Den unge skuespillerinnen ble den store dramatikerens kone. Hans tredje. Hun skulle gi ham troen på kvinnen, mennesket og kjærligheten, etter at han gjennom en periode på flere år, den såkalte Inferno-krisen, mistet seg selv helt.

Nyttårsaften 1899 passerer Harriet Bosse Strindbergs leilighet i Banérgatan sammen med sin bror. Den unge, norske skuespillerinnen har samme vinter fått fast engasjement på Dramaten. Hun er i ferd med å øve inn rollen som den mystiske figuren Puck i Shakespeares En midtsommernattsdrøm. Stykket skal ha premiere 6. februar 1900. Etter å ha feiret nyttårsaften på Skansen får hun et innfall om å dra med seg broren Ewald bort til huset der Strindberg bor. Senere fortalte hun at hun allerede da var grepet av bøkene hans og leste alt hun kom over. Og ikke minst syntes hun synd på denne mannen som var rammet av så mye sjelekval og klarte å skape så mye rabalder rundt seg. Framme ved den mørklagte leiligheten lener hun seg frem: «Med näsan mot rutan stodo vi där, min bror och jag, och så viskade jag Gott Nytt År genom fönstret.»¹

Samme år er August Strindberg hjemvendt til Stockholm etter lang tid i Paris, nedbrutt og syk i både kroppen og sinnet etter bruddet med sin andre kone, den østerrikske journalisten Frida Uhl. Før han vendte tilbake til Stockholm, hadde han tilbrakt flere år i Lund, der han ved hjelp av alkymistenes oppskrifter fortsetter å sverme for den gamle drømmen om å lage gull. Han siterer Albertus Magnus og Paracelsus i dagbøkene sine, korresponderer med franske alkymister og overlever – så vidt! – med hjelp fra teosofen Torsten Hedlund. Som forfatter er han inne i en produktiv periode. I 1897 kom Inferno, deretter Legender (1898), Gustav Vasa (1899), på skrivebordet hans ligger Påsk (1900–1901) og Till Damaskus I–III (1898–1904).

I det nye året skulle Strindbergs stykke Till Damaskus I settes opp på Dramaten. Han var selv med under utvelgelsen av den kvinnelige hovedrolleinnehaveren til stykket. Den mannlige hovedrollen, Den ukjente, skulle spilles av August Palme, som dessuten var nær venn av Strindberg. Palme hadde allerede hatt Harriet Bosse som motspiller i flere stykker. Han ønsket seg henne i rollen som Damen, og anbefalte August Strindberg å gå og se henne i rollen som Puck i En midtsommernattsdrøm. Strindberg gikk for å se forestillingen sammen med sin søster Anna. Han satt hele forestillingen ut, noe han ikke pleide å gjøre fordi det var plagsomt for ham å bli gjenkjent og møte folks nysgjerrige blikk etter at lysene ble skrudd på. Neste dag ba han søsteren skaffe ham et fotografi av Puck. Senere beskrev han Harriets Puck som en leken og snill «pojkflicka» «som ville leka troll och vara ond, men kunde icke». Han fornærmet henne også ved å skrive at det var hennes «söta ben» som hadde gjort inntrykk på ham.² Han ber Palme om å være budbringer og spørre henne om hun kan besøke ham for å snakke om rollen.

For første gang kommer Harriet Bosse på besøk til Strindberg, den 31. mai, i den møblerte toromsleiligheten han leide i Banérgatan 31. Hun forteller selv om møtet i dagboken sin: «Strindberg öppnade själv med ett ljust, soligt leende. Jag bjöds in i et rum, där det stod dukat bord med vin, blommor och frukt. Ingen kunde ha charm som Strindberg om han ville, och jag var helt under hans förtröllning.»³ De snakket om alle slags ting, forteller hun, og det han snakket minst om, var sitt forfatterskap. Etter en stund reiste han seg fra bordet og gikk bort til et skap og hentet noen store ark, bestrøket med en gulbrun, glinsende masse. Han spurte henne om hun kunne se hva det var, noe hun undrende måtte benekte:

Så berättade han för mig att det var guld han gjort – kunde jag inte se att det var guld? Ja, jag kunde ju inte svära på at det var guld, men naturligtvis var det så, när han sade det! […] Men jag är säker på, att om han visat mig en hund och sagt det var en katt, hade jag i min blinda dyrkan för hans vetande sagt – javisst är det en katt!⁴

En måned senere takket Harriet ja til rollen som Damen, en rolle Strindberg hadde tegnet over sin andre kone, Frida Uhl, etter det opprivende bruddet med henne. Den 15. november 1900 er det generalprøve på Till Damaskus på Dramaten. Rett etter prøven går Strindberg fram til den unge skuespilleren for å gi henne regianvisning. I Ockulta dagboken omtales hendelsen som «det oförklarliga uppträdet med Bosse»:

Så hände det! Efter 1a akten gick jag upp på scenen och tackade Bosse. Gjorde en anmärkning på slutscenen där kyssen skal ges med nedfällt flor. Som vi stodo där mitt på scenen omgivna av många människor, och jag talade allvarligt om kyssandet, förvandlades Bosses lilla ansikte, förstorades och antog en övernaturlig skönhet, tycktes komma inpå mitt, och hennes ögon omvärvde mig med svarta ljungeldar. Därpå sprang hon utan anledning sin väg, och jag stod handfallen med intryck av ett underverk och av att jag fått en kyss som berusat mig.
Sedan spökade B för mig i tre dagar, så at jag förnam henne i mitt rum.⁵

To dager etter generalprøven ringer Strindberg teatersjefen på Dramaten, Nils Personne, og meddeler at han også vil ha Harriet i rollen som Eleonora i Påsk.

I Ockulta dagboken den 7. desember 1900 skriver Strindberg: «På aftonen sände jag Påsk till B. Satte mig på aftonen att skriva en analys av rollen till B. Tyckte mig stå i telepatiskt förhållande till B.»⁶ I begynnelsen av januar 1901 står det at hun stadig «spökar» for ham, den 13. januar «blev det intensivare; och på natten förföljde hon mig».⁷ Den telepatiske forbindelsen mellom dem er heller ikke av rent åndelig karakter. I en senere tilføyelse i margen skriver han: «Första telepatiske ‘beröringen’ med B» og «Jag ‘ägde’ henne, då hon infann sig telepatiskt om natten».⁸ Etter å ha beskrevet en drøm han hadde om henne den 26. januar, der Bosse er kledd som en «pojke» og han er «förvånad» over at hun er så liten, legger han til: «Ägde henne!»⁹

August Strindberg fabulerer om Harriet Bosse mens han gradvis begynner å planlegge sitt tredje ekteskap. Kan hun virkelig vise seg å være den som kan gi ham troen på kjærligheten og kvinnen tilbake? «Vid hennes sista besök tyckte jag en ängel var i rummet, och jag fattade beslut till det goda, hoppades få försoning med kvinnan, genom kvinnan.»¹⁰ Etter bruddet med Frida Uhl var han drevet inn i et hjørne av sjalusi og mistenksom forakt, og underveis hadde hans tro på både kjærligheten og kvinnen, men også på menneskene, brutt sammen.

Men nå var Harriet Bosse i ferd med å fordreie hans hode og hjerte: «Med denna dag är sannolikt mitt öde avgjort. Skall även kärleken, den stora höga, komma igen? Och är det slut med förra seklets nationalekonomiska äktenskap?» skriver han den 12. februar.¹¹ Samtidig avdekker dagbøkene hans også en dyp uro, og en usikkerhet om hvem Harriet egentlig er. Hun kan være både en budbærer og en demon: «Jag ber var afton till Bs skyddsängel att han måtte göra henne god och mig god genom henne. Är det villor? Demoner kunna ju klä ut sig till änglar.»¹² Sakte brytes hans motforestillinger ned: «Alla mina tankar röra sig om B. men som om hon skulle komma god, älskande och återgiva mig tron på det goda hos kvinnan och hos människorna.»¹³ I et brev fullt av utropstegn skriver han fire dager senere:

Snälla Fröken Bosse,

Fortfarande kallar jag Er snälla, därför at Ni förra Fredagen var snäll och bad Gud välsigna mig – Det var icke i år någon välsignade mig! Jag vet knappt om Ni tror på den goda Guden, men Han tog Er på orden och hörde Er! Kan Ni tänka Er det! Jag var sjuk och i mörker; men så kom ljus, goda föresatser, och frid! Därför kysste jag den lilla handen som välsignat mig! Förstå det nu! Och därför grät jag! Det var icke i går jag grät sist! Förstå det!¹⁴

Etter at hun hadde besøkt ham 8. februar, skriver han begeistret og forelsket: «Jag kände mig som gamle Faust vilken saknade sin ungdom, inför detta mästerverk av kvinnobarn. Hon log med en mun som ett åtta-års barn. Hon hade en örnpenna i hatten och ett underligt smycke, ett guldhjärta på bröstet.»¹⁵ Han hadde spesielt merket seg ørnefjæren, som han tolker som enda et tegn på deres forbundethet, fordi han hele sitt liv hadde identifisert seg med ørnen. Harriet forklarer senere hvordan August ba om å få denne fjæren for å lage den om til et penneskaft og skrive sine dramaer med.¹⁶ Senere kjøpte han også en utstoppet kongeørn, en hunnørn, som han hadde stående i leiligheten i Karlavägen.

Fra februar 1896, da han var 47 år og nettopp hadde flyttet inn på hotell Orfilia i Paris, og fram til det endelige bruddet med Harriet Bosse sommeren 1908 skrev August Strindberg dagbok. Den ble først utgitt i 2012, som en del av hans samlede verker. I Ockulta dagboken beskriver han sitt liv i Paris, Lund og til slutt i Stockholm, der kjærligheten til Harriet Bosse får en fremtredende plass. En rekke sentrale verk skrives i disse årene, i tillegg til nevnte Inferno, Legender og Till Damaskus kommer Ett drömspel, Dödsdansen og nøkkelromanen Svarta fanor. Parallelt gjør han sine notater i En blå bok, som han omtalte som sitt «sitt livs syntese» og et forsøk på å gjennomskue den etablerte vitenskapen. Han svermer for teosofien og katolisismen og vurderer om ikke hans reise skal ende i kloster. En blå bok, som først ble utgitt i fire bind fra 1907 til 1912, er tilegnet Emanuel Swedenborg, «läraren och ledaren» fra «lärjungen».

Ockulta dagboken var helt fra begynnelsen et forsøk på å håndtere den livskrisen han sto overfor, altså Inferno-krisen. Han befinner seg midt i et «kosmisk drama», viklet inn i sammenhenger det ikke er lett å få øye på utenfra. Gjennom disse skjulte sammenhengene kommer en annen virkelighet til syne for ham. Innledningsvis beskriver han sin helt spesielle interesse for «egendomliga sammanträffanden och oförklarliga händelser». Han noterer spor, tegn i stjernebilder, bokstavkombinasjoner og busstider. Tegn må tydes: «Hvad betyder det?» spør han seg selv, før han konsulterer Bibelen eller Emanuel Swedenborgs skrifter for å finne svar. Sakte blir likevel hans religiøse undring og drømmen om å oppnå forsoning erstattet av en gjennomgripende og iskald menneskeforakt som også bidro til å isolere ham fullstendig.¹⁷

«Bör jag låta den okände sluta i klostret?»¹⁸ spør han Harriet når hun er på besøk helt i begynnelsen av mars 1900, mens han holder på med Till Damaskus III. «Nej, han har mera att uträtta i livet», svarer hun. I et brev utdyper Harriet det hun har tenkt, på sitt særegne norsk-svensk-dansk:

Om de tror den kvinde de vil dikte til Den Okände har makt at binde ham fast ved lifet gennem at tage ham ved hånden og vise ham alt det lyse og gode, som også finnes i verden, så gjör han ikke ret at gå til klosteret. […] Jeg kan godt forestille mig den lille kvindens jublende glädje, om Den Okände […] bare ganske still tog hendes hånde i sin og vandret med henne mod – målet. Og glemte klosteret.¹⁹

En måned senere frir August Strindberg til henne. «Harriet och jag ha levat telepatisk tidtals och ‘njutit’ varandras närvaro på avstånd, sedan hon invigt mig i hemligheten», noterer han.²⁰ I sin dagbok 5. mars skriver hun:

Strindberg lade sina händer på mina axlar och såg djupt och innerligt på mig och frågade: – Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse? Jag neg och svarade helt hypnotiskt: Ja, tack. Och så var vi förlovade.²¹

Og August:

«Klockan fem var jag forrlovad! O! Gud var oss nådig! Och välsigna vårt förbind! Tänk! Jag har kysst henna lilla vackra mun och små mjölktänder!!»²²

Forlovelsen var dagens store samtaleemne i hovedstaden, skriver Olof Lagercrantz. Og de nyforlovede brukte enhver anledning til å vise frem sin kjærlighet, tre dager på rad spiste de på fasjonable restauranter og promenerte på Djurgården.

To måneder senere gifter de seg. August hadde drømt om at de skulle gå i en kirke på kvelden etter aftensangen og falle på kne ved alteret, love hverandre troskap, bytte ringer og be Gud velsigne deres forbindelse.²³ Men slik gikk det ikke. De giftet seg på prestekontoret med hans bror Axel og hennes svoger Carl Möller som vitner. Hun er tjuetre år. Han er femtito. Året er 1901, dagen er 6. mai. Strindberg har to ekteskap bak seg og fire barn. Nå var det ikke lenger mulig for Harriet Bosse å unndra seg offentlighetens søkelys. «Att vara August Strindbergs hustru är en hög post i samhället», skrev forfatterinnen Anna Branting, som ustoppelig bekymret seg for kvinners kår innenfor ekteskapet, «det är så godt som en drottningkrona.»²⁴ På forsiden av tidsskriftet Teaterns mainummer viste de et bilde av bruden som Puck. Det samme bildet hang som en altertavle hjemme hos Strindberg, forstørret opp i full menneskelengde, i alle årene etter at ekteskapet var over og han igjen var alene.²⁵

Det nygifte paret flyttet inn i den omtalte femromsleiligheten i Karlavägen 40. August Strindberg, som ikke hadde eid egne møbler på tjue år, svidde av en hel formue på mahognimøbler i empirestil og eikebuffet i renessansestil, bestilt fra en postordrekatalog. Soverommet var tapetsert og innredet som «guldrummet» eller «gula rummet». Ingenting fikk hun ta med seg. «Jag skulle komma som jag gick och stod», skriver Bosse.²⁶ Strindberg forgudet henne og ville helst at hun skulle studere språk og skulptur og forbli den rene, utsøkte skapningen han hadde forelsket seg i. Det var ikke så lett for Harriet Bosse. Hun beskriver interiøret som tungt og uhyggelig utidsmessig, og hans omsorgsfulle forventninger som vanskelige å innfri. Mens han ville leve et tilbaketrukket forfatterliv og stille familieliv, konstaterer han at hun, og kvinner generelt, virker trukket mot «teatern, krogen och gatan». Like sterkt som han dyrket og forgudet kvinner, kunne han også forakte dem. Både enkeltvis og gruppevis, med presise observasjoner eller helt urimelige generaliseringer som at: «Mannen älskar och kvinnan hatar», «mannen ger och kvinnan tar emot», «mannen offrar och kvinnan förtär».

I august samme år skal Harriet flytte fra August, men allerede 30. mai nedtegnes komplikasjonene i dagbøkene. Harriet reiser til sin søster, mens August blir igjen i Karlavägen for å sluttføre dramaet Karl XII. Han føler seg også forhindret fra å dra på en reise de har planlagt til Europa: «makterna vil det inte», forklarer han, og forsøker å overbevise Harriet, som er tretti år yngre enn ham, om at det er mye bedre å være hjemme og drømme om å reise. Han gir henne også en Baedeker reisehåndbok, som på den tiden var svært populære, i trøstegave. Hun reiser likevel, i sinne. 1. juli drar den angrende ektemannen etter henne. Nye komplikasjoner oppstår. «Hon ville gå på ett horkafé, men jag ville icke», skriver Strindberg i dagboken.²⁷ Hjemreisen til Stockholm fremskyndes, og 7. august er de hjemme igjen. To dager senere konstaterer en lege at Harriet er gravid. 22. august forlater Harriet August «för alltid», som han skriver i dagboken. Ord hadde falt mellom dem, som ifølge Harriets dagbok hadde «smutsat mig så att de hjärtligaste ord fra dig aldrig skulle kunna tvo det väk».²⁸ I Strindbergs dagbok 23. august står det: «Ensam. Trist. Grät mycket. Tyckte att livet var ett grymt gyckel, i synnerhet med våra bästa känslor. Livet är en humbug!»²⁹

Etter at Harriet hadde forlatt August, fortsatte han fortvilet å skrive til henne. En datter var dessuten underveis. 5. oktober kommer hun tilbake til ham i Karlavägen. Så flytter hun fra ham igjen. Når han aner at Harriet ikke vil komme tilbake, skriver han: «Du var mitt barn, min dotter! Nu, moder, nu är jag ditt barn!»³⁰ Selvfølgelig var det som skjedde på den materielle siden av menneskelivet, kompliserende for ham, men ikke alltid så avgjørende. «Vi höra icke hemma här, och vi äro för goda för denna usla tillvaro», skrev August i dyp fortvilelse.³¹ Omtrent samtidig lager August Strindberg en første skisse til Ett drömspel i Ockulta dagboken. Det utkommer året etter, i 1902. Her er guden Indras datter sendt ned på jorden for å undersøke menneskenes livsvilkår. Hemmeligheter åpenbares, konsekvenser oppheves sammen med alle skrupler og lover. «Tid och rum existerar icke»,³² skrev August Strindberg i en erindring som ble trykt som et forord til utgivelsen. Innsikten om at «Det är synd om människorna» gjentas, og det er drømmerens bevissthet som settes over alles:

På en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. – Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det fins inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag.³³

I 1907 ble stykket uroppført med Harriet Bosse i rollen som Indras datter.

Etter at Harriet Bosse hadde flyttet fra August til en leilighet i Biblioteksgatan, fortsatte de å spise søndagsmiddag sammen i Karlavägen. Datteren får Augusts etternavn og blir oppkalt etter Harriets mor, Anne-Marie. Strindberg fortsetter å skrive stykker med roller tiltenkt Harriet. I hans eneste kjærlighetsstykke, Svanevit, var tittelrollen tiltenkt henne, og han ble dødelig skuffet da hun ikke ville spille den. Da hun et par år senere møtte skuespilleren Gunnar Wingård og forelsket seg i ham, ble Strindberg fordreid og formørket av sjalusi. Han bombarderte henne med brev og skrev at han heller ville se henne død enn å se henne som en annen manns hustru. I hans drømmer kommer hun fremdeles til ham, og han beskriver hvordan de natt etter natt blir telepatisk forent. Det er alltid hun som kommer til ham. Dagboken fylles av fantasier om hvordan de fremdeles er forbundet. Det hjelper ikke at Harriet Bosse gang på gang forklarer ham at alt er slutt fra hennes side. «All kontakt oss emellan måste upphöra.»

Strindberg fortsetter å skrive brev til henne og sørger over at hun ikke ville være den han diktet henne til. Nyttårsdagen 1905 skriver han: «Vårt synliga band kunde lösas, men det osynliga icke! Jag tycker det är vackert som det är, och på avstånd ser jag Dig som kommen högt uppifrån.»³⁴

Til slutt har Gunnar Wingård fått nok, og han truer med å skyte Strindberg. Harriet forbyr ham å skrive til henne. Selv blir han både fortvilet og resignert, men insisterer likevel på sin telepatiske kontakt med henne. Nesten hver dag, og noen ganger flere ganger om dagen og natten, kommer hun til ham: «Hela denna dag sedan slaget 5 i morse ha vi levat i hop; samma hjärtslag, samma lidandet, samma farhågor! Nu går hon ned på teatern och spelar för publiken, men hon är med mig! Talar till mig. Aldrig kunna vi skiljas!»³⁵ Han tilføyer også at forholdet deres egentlig har blitt enda finere etter at hun ikke lenger ville korrespondere med ham, «ty vårt förhållande är så skört att det tål icke ord, varken talade eller skrivna».³⁶

Etter at Harriet har giftet seg, plages han av det telepatiske forholdet og ber til Gud om at han må hjelpe ham å stå imot hennes daglige og nattlige besøk. Han beskriver også hvordan han kjemper for å stå imot de syndige sidene ved deres telepatiske kjærlighet. Men hun fortsetter å komme til ham og nærmest forfølge og angripe ham med sin kjærlighet. Den 28. mai 1908, etter at han har grått hele formiddagen, blir han igjen angrepet av Harriet: «Motstod H-ts angrepp! Men efter middagen tog jag henne i famnen, istället för att brinna opp! – Inga förebråelser, endast lycka, och frihet från melankoli och självmordsdrift.»³⁷ Etter en tankestrek forklarer han at det ikke er første gang avholdenhet har fremmet selvmordsmani – det har det alltid gjort, tilføyer han. Bare noen uker senere, samme år som Harriet giftet seg, slutter August å skrive i Ockulta dagboken. På en av de aller siste dagene i boken, midtsommeraften og midtsommerdagen, skriver han: «Fasans dagar! Så fasansfulla, att jag upphör beskriva dem! Ber endast Gud att få dö! från dessa rysliga kroppsliga och andliga smärtor!»³⁸ To uker senere flytter han fra Karlavägen 40 til Drottninggatan 85, «Blå tornet». Han er 59 år gammel.

På omslaget til Ockulta dagboken står det:

Denna Dagbok får aldrig tryckas! Detta är min sista vilja! som måste uppfyllas!Den må stanna hos den arvinge som är värdigast bevara den! och aldrig utlånas!Kanske deponeras i Swedenborgs-Församlingen! (Nya Kyrkan.)
Den 7 Mars 1908.
August Strindberg.

Den 14. mai 1912 dør Strindberg syk og ensom i sin leilighet i Blå tornet. Han ligger begravet på Norra kyrkogården i Stockholm. Harriet Bosse skulle overleve ham med 49 år. Før hun døde i Oslo i 1961, uttalte hun: «Allt annat i mitt liv inklusive min teaterkarriär var helt betydelselöst i jämförelse med åren med Strindberg.»

*

Fra sin plass i vinduskarmen i Nina Elizabeth Rylands leilighet i sjette etasje, rett utenfor Vår Frelsers gravlund, kan Strindberg fremdeles se ned på graven til Harriet Bosse. Hun ligger gravlagt rett ved æreslunden, kringsatt av hans fiender Ibsen, Bjørnson og Krohg. De ligger bare noen meter fra hverandre. Rett bortenfor ligger Munch, men han forble Strindbergs venn. Strindberg betraktet først også Bjørnson som en nær venn, før han karakteriserte ham som en kjempeslange som trekker sitt slim over ham.

Juni 1894, Strindberg sitter modell for Munch til litografiet med den mystiske feilstavningen «Stindberg». På grunn av feilstavingen og de symbolske mannlige og kvinnelige linjer, som ender i en naken kvinnefigur, ble Munch litt urolig for hvordan vennen ville reagere på portrettet. Som menn opptatt av følelser og åndelighet ble de begge koblet til en kvinnelighet, som de også brukte mot hverandre. «Munch blef nervös», skrev Strindberg i Ockulta dagboken 5. juni 1896, «fick hysteri när han tog min kappa öfver sig, steg upp och gick hem att lägga sig! Kom igen. Talade om qvinnor, som en qvinna.»

Nå ligger altså Harriet Bosse rett nedenfor både Ibsen og Bjørnson. Hennes navn er gravert inn nederst på familiens gravstøtte, under brorens inngravering, Ewald Bosse 18-9-1880–22-9-1956. Ett år før han døde, i 1955, flyttet hun til Oslo. Der hadde hun også sin datter Anne-Marie, hennes sønner, og altså også sin bror med familie. Aftenposten skrev en lang sak under overskriften «Harriet Bosse tilbake i Oslo for godt». Selv hadde hun ingen følelse av at hun kom tilbake, og hun fant seg aldri til rette her. I et brev til en venn skriver hun:

vad jag längtar ihjäl mig till Sthlm – där ligger ju hela mitt liv. Jag kan inte lära mig att trivas här – hela det norska kynnet är annorlunda. Och så vill de göra mig till född norska – fel, min mor var danska, min far var tysk, själv är jag visserligen född i Oslo, men kunde likaväl råka vara född på Atlanten, äger inte en droppe norskt blod.³⁹

Seks år senere dør hun. I Carla Waals biografi Harriet Bosse. «Det nya seklets skådespelerska» står det at Harriet Bosse etter eget ønske ble begravet i all stillhet i familiegraven på «Vår Frälsares kyrkogård» i Oslo.⁴⁰ Der har hun ligget i 54 år, i en grav ingen lenger ser ut til å huske eller besøke og stelle. Nina kom på sporet av den hjemme hos Ebba Witt-Brattström. Hun hadde fått låne Ebbas leilighet mens hun var bortreist, og hadde god tid til å lete i bokhyllene. Vår Frälsares kyrkogård i Oslo. Hvor er det? tenkte hun, og gikk i gang med å lete den opp, tok kontakt med gravferdskontoret og fant til slutt graven. Nå er den vasket og pusset, og i vår ble blomster plantet foran graven.

Blant etterlatte papirer i datteren Anne Marie Wyller Hagelins private samling har Harriet Bosse skrevet om Strindberg «som jag kände honom»:

Hur ofta har jag inte fått förfrågningar från privatpersoner och medicinare, om jag inte sett handlingar hos Strindberg, som tyder på vansinne. Jag har alltid svarat, att under alla de år vi umgicks, jag inte en enda gong hört eller sett något hos honom som kunde tyda på galenskap. Somliga har fäst sig vid at Strindberg har nämnt att «Makterna» gav ordet till det ena eller det andra. Nå, än s’en? Om han under en viss period av sitt liv lyssnade och trodde på «makter» – behöver han stämplas som «galen» för det? Hur många religioner finns det inte där tror på för oss tokiga saker. Där finns bl.a. muhammedaner, judar, katoliker, protestanter, pingstvänner, baptister, buddhister, de som tror på en sten, och de som tror på en träbit m.m. och inte anses väl dessa generellt för «vansinniga». Under de år jag kände och var gift med Strindberg såg jag bara en helt naturlig, snäll, hederlig, trogen man – en gentleman. Ifall Strindberg var «rubbad» före min tid kan jag givetvis inte uttala mig om. Det kan ju tänkas att han under Berlin och Parisåren söp och levde rövare, men det var han ju i såfall inte ensam om. Det var ju där ett helt kötteri konstnärer, som inte levde ett så fasligt ordentligt liv – men inga av dessa ha sedermera ansetts som «galna». De första som präglat Strindberg som «vansinnig» är några tyska psykiatrici. Men de tycker ju om att stora män er galna.

Jag har känt behov av – medan jag lever – uttryckligen få säga till dessa som ännu anse Strindberg som onormal: «Det är synd om honom, och orätt att dessa obefogade anspelningar på hans sjuka själsliv skall vidlåda hans minne».⁴¹

På listen over Strindbergs norske fiender troner Bjørnstjerne Bjørnson på toppen, med Ibsen på en veldig god andreplass. I Ibsens arbeidsværelse i Arbins gate hang et digert portrett av Strindberg, malt av Christian Krohg. Det henger fremdeles i værelset, som nå er blitt museum.

KILDER:

Gunnar Brandell, Strindberg – ett författarliv. Fjärde delen. Hemkomsten – det nya dramat, Stockholm, 1989.
Olof Lagercrantz, August Strindberg, Stockholm, 1979.
Martin Lamm, August Strindberg. Del II. Efter omvändelsen, Stockholm, 1942.
Björn Meidal, God dag, mitt barn! Berättelsen om August Strindberg, Harriet Bosse och deras dotter Anne-Marie, Stockholm, 2002.
Per Stam, «August Strindbergs Ockulta Dagboken»
August Strindberg, Ett drömspel, Stockholm, 1988.
August Strindberg, Ockulta dagboken, i August Strindbergs samlade verk 59:1, Stockholm, 2011.
Göran Söderström, Strindberg. Ett liv, Stockholm, 1913.
Carla Waal, Harriet Bosse. «Det nya seklets skådespelerska», Stockholm, 1993.