«In my mind's eye, my thoughts light fires in your cities»
Charles Manson
1) Vem äger döds-tv?
Trycksvärtan bleks av regnet där gårdagens tidningar blåser iväg längs en folktom gata i slutet av September. Rinner ned i jorden, förloras till ljudet av TV3 genom ett öppet fönster. Och är inte just DET ett speciellt ljud, eller kanske det spelas upp på en särskild frekvens? Det är något som inte stämmer med det; så definierat, och så lätt att känna igen. Vad dom än sänder är det samma irriterande, vrålande ljud; om inte alltför länge kommer t o m nyheterna att ha pålagda skratt – och det borde dom ju, strängt taget, ha haft redan från början. Men det är något annat; ett envetet brus i bakgrunden; under dom krävande insisterande rösterna utan kropp; som om något eteriskt bitit sig fast i hjärnbarken och målmedvetet suger i sig minsta antydan till initiativförmåga; skänker dom allt trögare tankarna en viss slags dov stumhet inget annat medium eller tv-kanal helt klarar av att uppnå. Man behöver inte vara konspirationsnerd för att räkna ut varför det görs; det är ju uppenbart. Det jag undrar är exakt HUR dom gör det.
2) Det osynliga kriget
Veckorna innan USA gick in i Irak – alltså i skrivande stund för ungefär ett år sedan – fann jag en link i min e-mail. Inget direkt ovanligt med det, jag blir ständigt hänvisad till dom mest mystiska avsidorna av webben. Mitt kontaktnät utmärks trots allt av individer med en uttalad förkärlek för det udda. Jag har i det sammanhanget sett saker jag inte trodde fanns, saker jag inte fattar ett jota av, och en hel del saker som antagligen inte borde få finnas. I vanliga fall kanske jag ägnar så mycket som 30 sekunder åt sånt här, om jag överhuvudtaget orkar klicka på linken, men just den här dröjde jag mig av någon anledning kvar vid lite extra.
Någon hade tagit sig besväret att konstruera en animerad talande George W Bush-puppet. Man kunde ur en ordlista på cirka 50 ord (det vanliga Bush-ordförrådet i stort sett, ni vet vad jag menar) via små klick sätta ihop meningar som sedan upprepades av den animerade Bush med hans egen röst i den ordning man valt. Till exempel «Terror weapons terrorists mass destruction terror war Saddam».
Även om jag inom mig suckade tungt över vad folk lägger ned sin tid på fann jag mig snart djupt involverad i den här infantila leken. Det kusliga var att hur halsbrytande jag än kombinerade orden lät det fortfarande som Bush; det var hans röst, det var hans ansikte, men framför allt var det HANS ord. Ordens inbördes ordning framstod plötsligt i det upplysande skenet från skärmen som av helt underordnad betydelse. Det undgick mig heller inte att ännu en gång reflektera över hur få ord det faktiskt är frågan om. George W Bush är antagligen den mest fåordiga presidenten i USA's historia, men dom ord han använder, eller kanske snarare framför – han ger ofta intryck av att vara en dyslektiker med onödigt stort självförtroende – är noga utvalda, eller kan det vara så att dom har valt honom? Det är trots allt inte vilka ord som helst. Om språket kan anses vara ett vapen – och det finns anledning att spekulera i om det egentligen inte är värre än så; att språket inte bara är ett vapen, utan faktiskt är själva vapnet – rör det sig om de mest effektiva och förödande orden. I det sammanhang dom framförts sedan den 11:e September 2001 har dom i sin egen rätt fungerat som ett slags verbala massförstörelsevapen som genom en ändlös upprepning nötts in i omvärldens medvetande. Som reklamen på TV3 gnager sig väg in i din själ, fast globalt. Så här långt har vi antagligen bara sett en bråkdel av konsekvenserna.
Om den Amerikanske presidentens ordförråd är tämligen begränsat – eller kanske man ska säga exklusivt, förfinat och tillrättalagt – så är spridningen av orden att likna vid en epidemi. Lägg märke till synkroniseringen i språket bland västvärldens så kallade ledare. Tony Blair – verklighetens animerade George W Bush-puppet – upprepar lydigt «weapons of mass destruction»; mantrat som rättfärdiggjorde angreppet på Irak. I eftertid skulle det vara fan så tydligt vilka nationer det är som har «weapons of mass destruction» till förfogande i den här världen. Det spelar ingen som helst roll att man aldrig kommer att finna några vapen av den dimension som antytts i Irak; ifrågasättandet raderas ut gång på gång och förpassas till ett enkelt politiskt faktum; Who cares? Och om någon skulle bry sig; det mer förutsägbara politiska statementet; So what? Och skulle någon envis satan fortfarande opponera sig så är han antisemit.
Krig i förberedande syfte luktar alltid av det Orwellska «Krig är fred». Ett av statens projekt i 1984 går förresten ut på att man ska inskränka språket till så få ord som möjligt. Ser det här ut som en tillfällighet?
20 år efter det faktiska årtalet har Orwell för länge sedan passerats när det gäller övervakning och kontroll av individen; det har varit relativt odramatiskt eftersom övervakandet i sig ofelbart leder till ett vegetativt idiotiskt tillstånd hos den stackars fan som blir satt till att glo på en monitor eller se igenom banden. Man kan tänka sig att positionen som granskare av övervakningskameror är ungefär som att jobba heltid i en porrbutik, fast utan porr. Rena döden med andra ord; så totalt hopplöst och mänskligt förödande att bara det i sig själv skulle vara nog för att på sikt radera ut språket ur den enskilde. Vad är övervakandet egentligen bra för? Kan det vara så att det förhåller sig tvärt emot vad man tror; att det inte är där för att inskränka den övervakades rörelsefrihet, men övervakarens? Och vad är det egentligen som händer om man decimerar ned språket till ett tiotal ord i den delen av världen som sägs vara civiliserad?
3) Världen som slocknar
I Sverige är det nästan något av en tradition att dräpa dom socialdemokratiska politiker som har en vision som på allvar sträcker sig längre än regeringskansliets trappsteg. (I Norge har man av uppenbara skäl inte densamma traditionen.) Om man för ett ögonblick antar att det faktiskt trots allt var Christer Pettersson som skjöt Palme – och det är inte en helt ovanlig tankegång – så är det slående att jämföra honom med den 24-årige man som av allt att döma utfört mordet på Anna Lindh. Bortsett från skillnaden i ålder liknar dom varandra på ett direkt obehagligt sätt; det där oförsonliga, oförutsägbara kolsvarta i ögonen; det illavarslande i dom spända anletsdragen. Man kan lätt föreställa sig vad Anna Lindh måste ha känt när hon upptäckte att hon var förföljd av mannen i basebollkeps; eller redan när hon såg honom. Övertygelsen i hans blick; adrenalinet som bygger sig upp mellan dom, i dom; som om båda vet. Dom allt snabbare stegen; hennes bort från honom, hans allt närmare henne. Lukten av honom. Och för hans del, lukten av henne.
Den plötsliga attacken; urladdningen som måste komma. Paniken; hans och hennes panik. Som om båda agerar helt utan kontroll; hjälplöst utlämnade åt något som ger sken av att ha skrivits i förväg och nu bara framförs för första och sista gången. Vad är det som pågår i hans huvud? Vem tillhör rösterna han lyssnar till? Han hävdar med jämna mellanrum att han inte minns något av vad som hände.
Christer Pettersson pressades för ett par år sedan – av TV3! – till att erkänna att han mördat Palme i direktsändning. Det gjorde han så klart inte, men i en tidigare intervju gick han så långt som att säga «Jag kanske gjorde det, men jag minns inte». Det spelar i vilket fall som helst ingen roll vad han kan komma att säga. På bakgrund av att han ställde upp i TV3 bara för att han behövde pengarna – det erkände han däremot – så kommer allt han eventuiellt kan komma att säga i framtiden att betyda noll så länge det inte låter sig bevisas. Och vad kan bevisas nu? Det är på dagen 18 år sedan Palme blev skjuten. Sedan dess har inte Sverige haft någon statsminister.
Sitter med bilderna framför mig; ser in i deras vilda ögon. Två psykiskt labila män med våldstendenser. Dom säger att dom inte minns. Tanken som inte låter sig slås bort formuleras så här; Vad är kommandot som utlöser handlingen, och exakt HUR gör dom det? Följdfrågan låter sig inte heller avvärjas utan vidare; VEM gör det?
4) Ordet som ger cancer
Monty Python's flying circus är och kommer sannolikt att länge förbli det ouppnåeliga komiska pionjärarbete som allt annat jämförs med och kommer till korta mot. Det finns flera skäl till det. Ett är att efter mer än 30 år är tv-serien fortfarande ett par steg före; ren avant garde – många element har förblivit komplett obegripliga. Ett annat är att Monty Python kontinuerligt definierade sig själv; inget liknande hade gjorts tidigare. Trots många försök har heller inget liknande gjorts senare; det har visat sig vara omöjligt att komma förbi. Eftersom tv-serien utgör själva ytterkanten för vad som är möjligt att uppfatta som komiskt skulle varje försök att gå längre innebära att man transcenderade det språkliga och hamnade i en ordlös outforskad psykisk terräng som – får man anta – inte nödvändigtvis vore speciellt komisk.
En av standard-sketcherna som alltid ingår i jubileums-shower och samplade varianter av serien är historien om det fatala skämtet som ofelbart leder till att man skrattar ihjäl sig. Författaren av denna förödande vits är naturligt nog den förste som stryker med. Den nästa som dör är den som finner honom, och därmed det nedskrivna skämtet. Fler och fler skrattar sig in i döden tills militären får tag på skämtet, som ögonblickligen översätts till tyska – av översättare som givetvis dör under arbetets gång – och som ropas ut i kör av brittiska trupper som stormar genom Tyskland i andra världskrigets slutskede medan tyska soldater vrider sig i skrattkramper innan dom faller ihop och dör. Och på det viset vinner man kriget.
Det är så klart en ganska alternativ version av historien. I verkligheten var det inte ett skämt som avgjorde. Eller kanske det var det? Helt klart är att det andra världskriget innebar upptäckten av det verbala vapnets möjligheter. I den ström av kontinuerlig desinformation jag skriver ut ifrån framstår Goebbels propaganda som relativt lätthanterlig; ändå vet vi hur effektfull den faktiskt var.
Om jag nu lutar mig tillbaka lite och tar en paus. Stryker eld på en cigarett, närmare bestämt en Teddy. (Jag har faktiskt aldrig köpt ett paket Teddys utan att expediten sett frågande på mig och sagt «Vad?») Det är två kvar i paketet jag köpte igår natt, så om man bortser från dom åtta timmar jag sovit har jag rökt ungefär fyra cigaretter i timmen. Eller, med tanke på att ett paket kostar 70 spänn i det här landet jag befinner mig i, så har jag rökt för 63 NKR. Staten är med andra ord en kriminell organisation, men det visste vi ju redan. Man får vara beredd på vad skit som helst.
«Røyking dreper» står det med grova svarta bokstäver över halva paketet. Det är givetvis det renaste nonsens, men om man upprepar det ofta nog – och det har man sannerligen gjort – blir det inte bara sant; det blir dessutom en effektiv utrotningsmetod. Även om det i själva verket inte finns någon som helst anledning att att tro på ett sammanhang mellan tobaksrökning och cancer – filtret innehåller möjligen cancerframkallande ämnen, men Teddys är utan filter – ligger svulsten latent i den utslungade förbannelsen. Det är ordet som dödar, inte röken; men du går en plågsam död till mötes om du inte får motgiftet; ord som bryter ned orden som bryter ned. Det är inte utan anledning platser med rökförbud kallas «rökfri miljö», och att så många ickerökare plötsligt är «rökallergiker». Det fanns fan inga rökallergiker när jag var barn; var kommer dom ifrån så här helt plötsligt på en gång? Många allergier kan botas med hypnos, men är någon överhuvudtaget intresserad att bli av med sin rökallergi? Naturligtvis inte. Det är heller ingen som på allvar är intresserad i att utrota dom som röker. Det viktiga är att hålla en i grunden totalt fiktiv problemställning gående så att ingen orkar bry sig om vad som egentligen händer. Om rökarna verkligen skulle bli borta skulle man vara tvungen att gå lös på diabetiker och blödarsjuka, eller vilken definierad grupp som helst.
Jag vill bara i sammanhanget påminna om att det andra världskriget – som alltså antagligen inte avgjordes av ett skämt – i alla fall officiellt avgjordes av allierade trupper under ledning av Rooseveldt, Churchill och Stalin; samtliga utpräglade kedjerökare. Man vann över det nazistiska Tyskland och Adolf Hitler, som bland mycket annat utmärkt sig genom att vara en av dom första verkligt fanatiska ickerökarna. Hans tidiga framgångar hade inte berott så mycket på den politik som fördes som den banbrytande effektiva formen av propaganda som tog form under dom första åren.
Och vad består propaganda i all huvudsak av?
Skämtet som dödar. Ordet som utvecklar sjukdomen. Ordet som grundlägger cancern. Ordet som ger dig rätten att härja med dom som inte är som dig. Ordet som gör dig till en insekt. En insekt.
Det är bara att inse att den här världen i allt väsentligt faktiskt styrs av insekter. Det är bara insekter som kan ha något genuint intresse av att styra den. Men det är också en illusion. I själva verket är det ingen som styr världen. Och dom här orden betyder ingenting.