«Ivo Andrić, som fick Nobelpriset i litteratur 1961, ska ha sagt någonting i stil med att där logiken slutar, där börjar Bosnien.» Om en resa til Balkan i vår.
Elven Drina som renner gjennom Bosnia-Hercegovina og langs grensen til Serbia. Her i nasjonalparken Tara. Foto: Ekaterina Kobalnova / Getty Images
MALMÖ
En stor fördel för oss ur den jugoslaviska diasporan, om man jämför med många andra hemlängtande i Sverige, är att vårt land, eller våra länder, ligger så nära. Ännu viktigare är kanske, att antagligen kommer ingen myndighet där att fängsla oss direkt på grund av att vi är till exempel kommunister eller queer. Åtminstone inte just nu. Dock kan det vara så att vi kommer att behöva vistas i våra gamla hus eller lägenheter varifrån vi ”etniskt rensats”, där det kan finnas krigsförbrytare och korrupta nationalister runt hörnet eller i olika ämbeten, som vi då måste förhålla oss till i vardagen. Det går inte att jämföra med hur det är att vara palestinier och inte tillåtas komma in i sitt land överhuvudtaget, ett förbud som kan sträcka sig över generationer. Vi jugoslaver i exil är i alla fall kvar på samma kontinent. Bosnien Hercegovina är ett, geografiskt sett, europeiskt land som brukar räknas till den globala södern. Om en inte är pensionär och har privilegiet att ha tillgång till en plats att vara på där nere, så brukar många av oss slovener, kroater, bosnier-hercegovinier, montenegriner, kosovaner, serber och makedonier åka hem på somrarna. Denna kalla vår sa jag till mitt folk i Malmö att jag skulle till mitt land. Off season.
När jag inte kan lämna staden brukar jag röra mig till andra delar av Malmö än där jag lever och bor. Ibland kallar jag det för borgarsafari, ibland lokalturism. Då och då går jag till en mötesplats för äldre med lunchservering och kallar det förberedelser inför framtiden.
Jag hade inte varit på mötesplatsen på ett tag. När jag var där några dagar innan min resa söderut, såg jag ett nytt inslag: ett vitrinskåp av glas med en liten utställning med handarbete och konst skapad av mötesplatsens besökare. Ett av verken var ett litet broderat porträtt av Dostojevskij, med en mycket större text som löd:
Don’t cry for me Dostoyevsky The truth is I never read you All through your chapters
Your epic fiction You kept on writing I kept my distance
Såsom jag gjort så många gånger förut i Zagreb, Napoli, Granada, över en räkmacka på Börjes i Tingsryd, tjuvlyssnade jag på ett samtal på denna hemliga, punkiga mötesplats för äldre i Malmö:
- Jag kommer från ett land där alla fick jobba. Man har inte rätt att jobba här. Jag är kroat från Bosnien. Sådär i söder – det är Hercegovina. Där är kroater … Olika skolor. Bosniska, bosniska. De kallar sig bosnier. Bosniaker, med de är muslimer. De kan inte blanda sig med andra, speciellt kristna. Däruppe sitter tre presidenter. Det är som i Libanon. En kristen, en jude, en muslim. Så turas de om.- Brukar du hälsa på?- Jag brukade, men … Jag har ingen lust längre.- Men ni krigar inte nu?- Men det är så spänt.- Tragiskt.- Nu är det ramadan, då kan man inte äta fastlagsbulle. Men det är orättvist – Europa drog gränserna.
Det är förvirrande, jag vet. Det går knappt att skriva någonting från Jugoslavien utan att någon kommer att kalla det för osannolikt, dålig fiktion. Ovanför landet, uppe i himlen, fast egentligen väldigt nära mark, verkar det finnas en glipa i luften varigenom magisk realism och absurdism flödar. Det finns alltid någon som gärna påminner om att landet inte finns, men som jag och många andra så många gånger förut sagt: Det är fortfarande därifrån jag är.
Ivo Andrić, som fick Nobelpriset i litteratur 1961 ska ha sagt någonting i stil med att där logiken slutar, där börjar Bosnien. Uttrycket har sedermera använts för att referera till alla möjliga absurda situationer som uppstår i vårt språkområde.
I dagarna läser jag Lina Rydén Reynols nya bok Jag hjälper dig inte och raderna:
Det är sant att man kan trä ett spjut genom en människa från huvudet rätt genom bålen för att hålla henne upprätt
Vem har rätt att säga att det inte är kärlek
Det är en väldigt bekant scen för mig. Jag har, som tur är, aldrig själv behövt bevittna den, men jag har läst om den många gånger. Den finns hos Vlad Pålspetsaren, Suleiman Al-Halabis död eller i Andrićs Bron över Drina. Jag har förträngt alla sådana skildringar från det krig jag själv tvingats fly ifrån. När jag letar upp scenen från Bron över Drina på nätet hamnar jag på JSTOR och kommer på att jag för tillfället har institutional access. Jag söker självklart efter mitt eget namn. Det enda som kommer upp då är boken Torture, Humiliate, Kill: Inside The Bosnian Serb Camp System av Hikmet Karčić. Den börjar såhär:
Introduction: Echoes of the Holocaust
During the night of June 28, 1992, in the eastern Bosnian town of Višegrad, hundreds of Bosniak Muslim civilians— mainly women and children along with some elderly males— were incarcerated in the Hasan Veletovac Elementary School, where the sports hall along with other school facilities had been converted into a temporary detention camp for the town’s Bosnian Muslim (Bosniak) population.
Višegrad är staden där boken Bron över Drina utspelar sig. Jag vet inte vad jag vill berätta egentligen. Jag brukar ibland, lite snobbigt, klaga när jag ser nya böcker från mitt folk som inte sublimerat sin smärta och sina vittnesmål nog under de senaste trettio åren. Jag vet inte om jag kan sublimera någonting längre. Jag vet inte hur jag ska överföra, gestalta, förklara det att det inte går att syssla med den psykologiska försvarsmekanismen förnekande när det gäller Gaza och palestiniernas frihetskamp generellt. Det går speciellt inte att vara en människa vars namn på JSTOR direkt förknippas med etnisk rensning och folkmord och inte tänka på Gaza hela tiden.
Ivo Andrić var också diplomat och påbörjade sitt ambassadörsuppdrag i Berlin i April 1939, närmare bestämt 19:e april, en dag innan det stora firandet av Hitlers 50:e födelsedag.
Dagen till ära 20 april 2025, hängde nynazister upp tre stora nazistiska flaggor ovanför ingången till tunneln på Essingsleden i Stockholm. Det rapporterades om det i media och det upprättades en anmälan under rubriken ”hets mot folkgrupp”. På sociala medier ser jag olika takes på hur det kommer sig att inte alla medier skriver ut ordet ”antisemitism” med stora bokstäver överallt. Att det kanske beror på att de som traditionellt varit representanter för denna ideologi idag är med och styr vårt land. Att det också är samma personer som i mars åkte till Jerusalem för att delta i en konferens för bekämpning av antisemitism, organiserad av den israeliska myndigheten för diasporafrågor. Detta tillsammans med andra högerextrema förintelseförnekare under fullskaligt folkmord på palestinier. En av gästerna på plats var folkmordsförnekaren (av folkmordet i Srebrenica) och den internationellt efterlysta bosnienserbiska presidenten för entiteten Republika Srpska – Milorad Dodik. Han skröt om hur man i RS, till skillnad från i Federationen, den andra delen av Bosnien Hercegovina, stått på Israels sida sedan 7 oktober och hade med sig någon sorts broschyr med bilder på palestinademonstranter från federationen. Väldigt Trump core, men låt mig återkomma till dessa protozoer, som vi säger, någon annan gång.
20 april är också 4:20. Four-twenty. De som vet, de vet. Samt Eikas, den månatliga epikureiska festligheten då de annars så, i brist på ett bättre ord, spartanskt levande epikuréerna samlades i kollektivets trädgård för att äta, samtala, läsa poesi, musicera, dansa. Det är i år också påsksöndagen och den dag då påve Franciscus samlar sina sista krafter för att komma ut framför sina följare och uppmana till, bland annat, vapenvila i Gaza. Han säger också (fritt översatt från engelskan):
Må påskens ljus inspirera till ansträngningar för att främja harmonin på västra Balkan och stödja politiska ledare i deras bemödanden att stävja spänningar och kriser och, tillsammans med sina partnerländer i regionen, avvisa farliga och destabiliserande åtgärder.
BELGRAD
Studentprotesterna i Belgrad har pågått i flera månader. De började efter en olycka på tågstationen i Novi Sad, som tog 16 människors liv och som visade sig ha orsakats av ett fuskbygge. Protesterna fortsatte för att belysa bland annat utbredda korruptionsproblem och medial censur. Den serbiska presidenten Aleksandar Vučić har på en mängd olika sätt uttryckt att han inte bryr sig om vad studenterna vill. Jag tittar på en video av ett tal av Tito som han höll med anledning av studentprotesterna 1968. Han säger ungefär att om ungdomarna menar att nåt är fel, så är det ledningen som gjort ett dåligt jobb och man måste ta det på allvar, se vad de pratar om och agera därfter.
När jag tar mig ner till Bosnien Hercegovina i april, ställs mitt flyg från Belgrad till Sarajevo in på årsdagen av NATO-bombningarna och jag stannar tills nästa dag. Eftersom jag egentligen inte har bråttom, är det nästan underhållande att betrakta hur människor tappar tålamodet på olika sätt. Det är speciellt att sitta fast i en buss som i princip saknar sittplatser, med 50 hopträngda människor, i en timme på en landningsbana.
Någon skriker att den inte vill ha serbisk stämpel i sitt pass, utan hellre stannar på flygplatsen till nästa dag. En vän berättade om den gång den bokade en biljett till en släkting som blev sur för att de skulle vara tvungna att mellanlanda på serbisk mark. Jag har varit i Serbien många gånger efter kriget. Jag har läst poesi och haft samtal på barer, kulturhus, bokhandel, bibliotek och en gång på ett rehabiliteringscenter. Samma scener där jugoslaviska legender uppträtt. Jag hade mitt första betalda poesi-gig i SKC, Studentski Kulturni Centar i Belgrad, som studenterna flera gånger tagit tillbaka, befriat från den korrupta makten, under denna student-intifada. Den gången fick jag ca 50€ i handen. Jag har festat och ritat och gått på teater och gråtit mig till sömns och skrattat på stand-up och köpt böcker som, i området där vårt språk talas, är billigast där. Jag har, som många andra med mig, vägrat bli fråntagen någon del av världen. Andra har inte haft privilegiet att kunna strunta i vissa minnen och flanera fritt. Det är komplicerat.
På flygplatsen i Belgrad tar jag en bild av en skylt ovanför Brankos rakija och tänker att jag ska skicka den sen till min vän Branko i Malmö, som jag hörde fyller 50. Vi strandsatta sätts så småningom på en buss som ska ta oss till ett hotell i stadsdelen Dorćol. Jag kollar om det finns Wifi och det enda som visas är ”Användare Brankos telefon”. Vi kommer in över floden Sava på Brankos bro, som den kallas. I Jugoslavien hette den Enigheten och Brödraskapets bro, men alla kallade den bara för Sava-bron eller Brankos bro. Bron är nämligen en förlängning av en gata uppkallad efter poeten Branko Radičević, men det var också från denna bro som poeten Branko Ćopić 1984 begick självmord. Många säger att han inte orkade med den nationalism som var på återintåg. Jag tar en bild vid hotellet och grattar Branko på födelsedagen med den. Han ringer och säger att han precis stod där på Dorćol för en kvart sedan.
Anti-NATO-demonstrationen slås ihop med en Palestinademonstration i Belgrad. Jag slår på TV:n på hotellrummet. Trots att jag redan vet det så slås jag av att medierna här i så hög utsträckning är skamlöst lögnaktiga och uppenbart regimägda. Det är egentligen samma sak överallt. Studenterna kallas för terrorister, fascister, de kallar deras blockader för kristallnätter. De spelar upp ett video-möte mellan studenterna från Serbien och studenter i staden Kočani i Norra Makedonien. De senaste dagarna har studenterna där organiserat sig efter den stora nattklubbsbranden, i vilken 59 personer dog. Precis som i fallet med olyckan på tågstationen i Novi Sad visade det sig att branden var en konsekvens av dåligt underhåll. I videon berättar de serbiska studenterna för de makedonska om hur de ska gå till väga för att organisera sig med plenum och direktdemokrati. De säger också att de ska akta sig för att skapa ledare. I TV-sändningen används detta som bevis för att de är terrorister.
Jag möter konstnären och designern Vladica Čulić, känd också från den virala videon från en demonstration, utanför det regimvänliga mediahuset Informer som hade publicerat en intervju med en våldtäktsman, någonting som fick enorm kritik från kvinnorättsorganisationer i ett land som har stora problem med mäns våld mot kvinnor. Vladica syns skrika på den ansvariga utgivaren Dragan Vučićević:
- Hur vågar du, din skit!
Vi skvallrar. Jag berättar om Sverige. Om hur hon är en otroligt bra grogrund för fascism eftersom folk är så godtrogna gentemot makten. Vilken makt som helst. Och att den kommer att vara så totalitär. Att ingen pratar om terrorattacken i Örebro längre. Att rasismen. Att vi som pratar om Palestina får gå på disciplinära samtal, får uppdrag inställda, får kanske inga nya uppdrag, tas ifrån maktpositioner, attackeras av nazister. Att vi blir fler och fler, men ändå på något sätt uppfattas som ett gäng dårar som ropar varg. Vladica berättar om hur det är att åter bo i Serbien efter många år i Malmö. Vi har mycket att prata om. Att det är mycket som är fucked up och inte funkar här, men alla, eller de flesta, är vana vid att kämpa. Och att det på grund av det just nu kanske är lättare att vara här än i Sverige, där människorna verkar handfallna.
På morgonen läser jag journalisten Hossam Shabats sista meddelande till världen. Han mördades av de israeliska ockupationsstyrkorna, i en riktad attack.
If you’re reading this, it means I have been killed—most likely targeted—by the Israeli occupation forces. When this all began, I was only 21 years old—a college student with dreams like anyone else. For past 18 months, I have dedicated every moment of my life to my people. I documented the horrors in northern Gaza minute by minute, determined to show the world the truth they tried to bury. I slept on pavements, in schools, in tents—anywhere I could. Each day was a battle for survival. I endured hunger for months, yet I never left my people’s side.
By God, I fulfilled my duty as a journalist. I risked everything to report the truth, and now, I am finally at rest—something I haven’t known in the past 18 months. I did all this because I believe in the Palestinian cause. I believe this land is ours, and it has been the highest honor of my life to die defending it and serving its people.
I ask you now: do not stop speaking about Gaza. Do not let the world look away. Keep fighting, keep telling our stories—until Palestine is free.
— For the last time, Hossam Shabat, from Northern Gaza.
När jag går till min plats på flyget till Sarajevo nästa dag, säger mannen från Granada som redan sitter på platsen bredvid min:
- Nu ska du äntligen få åka till ditt hemland.
Jag blir så förvånansvärt förvånad av den meningen.
Jag sätter mig och dör skilsmässobarnsdöden av hur nära dessa mina två städer är varandra. De är 5-minuter-med-skylten-för-säkerhetsbältet-av nära varandra. Och halvvägs till Palestina från Malmö.
SARAJEVO
Jag går till Kamerni Teatar i Sarajevo och det finns biljetter kvar till kvällens föreställning Lila – mellan frihet och fascism av Selma Spahić.
Jag flanerar sen mot teatern i god tid och vid den Eviga elden, mitt emot det iranska konsulatet i början på gågatan står ett tiotal människor med plakat, flaggor och kuffiya-sjalar och läser namnen på mördade barn i Gaza. Den Eviga elden är ett minnesmärke till andra världskrigets offer som restes 4 april 1946 vid firandet av partisanernas frigörande av staden från tyska nazister och kroatiska fascister och kollaboratörer. Ur kakofonin särskiljer sig ordet «novorođenče» i en stadig takt. Nyfödd. Spädbarn. Novorođenče.
Novorođenče.
Novorođenče.
Novorođenče.
Novorođenče.
Novorođenče.
«Till spädbarnen vars dödsattester utfärdades innan födselbevisen kunde utfärdas och vittnar om deras korta tid på jorden: de fick aldrig några namn,» skriver Fady Joudeh.
Jag står där en ganska lång stund och innan jag behöver gå till föreställningen går jag fram till några som inte läser för att fråga om det finns demonstrationer eller andra event i veckan. Innan jag hinner säga nåt, hör jag:
- Merima, är det du?!
Det är Gorana Mlinarević, juristen och människorättsaktivisten, som jag för nästan tio år sedan träffade på ett evenemang vi båda medverkade i i Novi Sad. Den hette ungefär: “Det vi tog med oss” och handlade om flykt, då och nu. Gorana och journalisten och människorättsaktivisten Nidžara Ahmetašević pratade om den ökända balkanrutten och den enorma repressionen mot flyktingar som vågar sig på den. Vi gläds åt varandra och jag går sen in till teatern, men kommer snart tillbaka då pjäsen ställts in. Gorana frågar vilken pjäs det var och ropar sen till en av kamraterna:
- Selma, varför ställdes din pjäs in ikväll?
Det var någon som blev akut sjuk, svarar hon, men jag uppfylls av hopp och en buzz jag nog bara känt de gånger jag fått spela musik med andra och vi hamnat i en oförklarlig synkronisering som öppnat upp en reva i luften ovanför oss. Hela världen finns vid den Eviga elden i Sarajevo. Några av oss ur total-världen, såsom den martinikanska poeten och filosofen Édouard Glissant hade uttryckt det. Ett skiftande, ständigt omdefinierat koncept. Ett sätt att titta på världen genom att begrunda en plats i relation med resten av den levande världen, i ett tillstånd av permanent förändring. Ett tillstånd där det imaginära blandas med det verkliga för att ge utrymme åt det oförutsägbara och förena vad som vid första anblicken kan verka motsägelsefullt. En värld i relation. En värld av förnimmelser som binder ihop oss. Några av oss ur total-världen tar i alla fall ett glas och pratar om att vara i motstånd i Sarajevo, Italien, Palestina, Sverige. Någon säger att det kanske skulle vara bättre för mig att komma tillbaka, här kan man vara både sionist eller du vet, solidarisk med det palestinska folkets frihetskamp, men i Tyskland och numera Sverige verkar det bara vara det ena man kan fortsätta vara utan repressalier.
Jag får äntligen gå på en föreställning i Sarajevo när Nidžara föreslår pjäsen Farväl av Aleš Kurt på ungdomsteatern. Det hänger en bild på Elon Musk på scenen och publiken får sitta väldigt nära, eller snarare på scenen också. Vi är en handfull «vuxna» i publiken och resten är gymnasieungdomar. Pjäsen gestaltas genom två skådespelare, två frånskilda föräldrar som turas om att i sina två, små fattiga boningar berätta om sina två söner som lämnar jorden i den första expeditionen av marskolonisatörer från en dystopisk verklighet på jorden. Efteråt stannar skådespelarna, regissören och en socialarbetare som efter kriget jobbat med olika toleransbyggande projekt i före detta Jugoslavien, kvar på scenen och startar igång ett samtal som utgår ifrån den problematik som Bosnien Hercegovina och alla de andra nya länderna har med att de flesta ungdomarna verkar vilja lämna landet för ett bättre liv någon annanstans. Den intellektuella och känslomässigt mogna nivån på samtalet från ungdomarnas sida är enorm. Högre än hos de vuxna i rummet och generellt i landet, i länderna. I publiken finns också ungdomar från Serbien som kommit på ett utbyte. De har ett fantastiskt samtal om studentprotesterna och varför det inte går att tänka sig ett liknande scenario i Bosnien Hercegovina. Nidžara påminner om upproren i Bosnien Hercegovina 2014 och diskussionerna bland ungdomarna fortsätter. Vi två går därifrån uppfyllda av hopp, ändå. Som de elders vi är.
Vi har mycket att prata om. Varje år innan våren blir sommar, kommer vita bandens dag. Vi minns 31 maj 1992 då alla icke-serber i staden Prijedor beordrades att ha ett vitt armband och hänga vitt tyg från sina fönster och balkonger. Ni vet, såsom nazisterna gjorde. Över 50 000 människor fördrevs, över 30 000 sattes i koncerntrationsläger och över 3000 mördades. I The New Arab skriver Nidžara om hur de israeliska koncentrationslägren påminner bosnierna om det egna folkmordet på nittiotalet och i Al Jazeera skriver hon om att inte använda uttrycket etnisk rensning för folkmord. En braziliansk vän berättar om hur man använder ord som sanering eller hygien när man talar om hur man löser problemet med så många människor fast i drogmissbruk i Sao Paolo.
HERCEGOVINA
Jag ljög om att jag inte hade ett egentligt syfte med min resa. Jag ville verkligen vara i Herzegovina när vildsparrisen växer. I krš där mina anklar inte stukas, där inga ormar någonsin bitit dem heller. Jag tar en första promenad och efter det sista huset ner mot flodkällan, en av de största och renaste i Europa, finns de redan där. Bland granatäppelträden. Jag har kommit till mitt land som inte finns nästan varje år. Ibland flera gånger, men aldrig i säsong. Jag har inte plockat vildsparris på mer än trettio år. Men det visar sig att det inte bara var en fantasi. Jag vet tydligen exakt var de kan finnas och jag vet exakt hur de ska plockas och jag vet att jag egentligen inte behöver stifta bekantskap med mina landskap på nytt varje år. Att de är häri och jag är däri likaså.
Jag går ner till floden och på den vägg som håller berget från att rasa på bilarna som knör sig onaturligt långt fram till floden finns det graffiti till stöd för Gaza och Palestina. Och en annan som alluderar till den stora romansen mellan denna plats på jorden och marijuana. Den kan växa så fint här och mången har förstått hur många övernaturligt naturliga platser perfekta för att tända en spliff på det finns här i trakten.
MALMÖ
- Jag hade ingen aning om någonting av det ni berättar, sa en ny serbisk vän till oss; ett antal bosnier-hercegovinier, serber och kroater som satt i ett kök och lekte avantgarde i slutet av 00-talet.
Jag tänker på detta när jag står där framför väggen och jag skriver olika benämningar här så att det går att förstå kontexten någorlunda väl, men vi ansåg oss alla vara jugoslaver egentligen, eller kanske bosnier och jugoslaver, serber-jugoslaver, jugo-kroater eller vadsom. Arvtagare till partisaner, antifascister och alliansfria rörelsens solidaritet med den globala södern och antikolonialismen. Men vad den nya vännen menade var att under tiden det pågick ett folkmord i Bosnien Hercegovina, pågick mediemanipulation och fest i Serbien. Turbofolk-musiken fick vara soundtracket, men både då i början på nittiotalet och senare under kriget i Kosovo pågick också en rejv-våg. Flera gånger har jag hört vänner från Serbien berätta om hur bombalarm började tjuta när de var på väg hem från ett rejv eller bara var ett gäng som var bänga nånstans. Och hur absurt det var. Det de refererade till var NATO-bombningarna och ibland kunde det uppstå … Ja, kognitiv dissonans, när vissa refererade till dessa bombningarna som ”kriget” och andra som lyssnade hade levt under belägring i flera år, vars pappor tagits till koncentrationsläger, varit hungriga, hämtat vatten, sett andra falla efter skott, känt lukterna, flytt tidigt och haft skuldkänslor i resten av sina liv.
I Rolling Stone Magazine skriver Nidžara tillsammans med Sophia Jones och Milivoje Pantović om en ostraffad serbisk krigsförbrytare, som än idag är DJ på olika festivaler i Europa. Bilden på honom när han sparkar Tifa Šabanović, en bosnisk muslimsk kvinna, i huvudet 2 april 1992 i Bijeljina har varit fastetsad i mitt huvud i många år.
Jag står där framför väggen och tänker på hur en palestinsk vän en gång sa hur fucked up det var att de inte ens kunde få en hel kväll ute i naturen runt en eld, för att inte tala om att tillåta sig bli berusad av nåt och tappa kontrollen. Risken var alltid för stor att en bosättare eller militär skulle döda dem. Sen pratade vi om ett konstverk av en palestinsk konstnär som gick ut på att lyssna på ett helt musikalbum från början till slut körandes en bil utan att stanna. Eller snarare, utan att bli stoppad av israeler vid olika checkpoints.
Det är svårt att förbli oberörd när jag tittar på videon av påve Franciskus som videoringer till sin prästkompis i Gaza ”nästan varje kväll” eller när studenterna i Belgrad ordnar bönesplatser och iftar till studenterna som kommer från den muslimska minoriteten i landet. Eller när de muslimska studenterna sen tar över viktiga utstakade positioner under påskhelgen, så att de kristna studenterna ska kunna fira med sina familjer. Vid den Eviga elden i Sarajevo ersätts en Glad Ramadan-skylt med en Glad Påsk-skylt.
Men sedan i våras har det statliga våldet mot studenterna i Belgrad ökat samtidigt som premiärministern påstår att takkollapsen som tog 16 människors liv var riggad för att skuldbelägga presidenten. I dagarna vittnade en student om våld och hot om våldtäkt från polisen. Snabbt därefter läckte privata nakenbilder på studenten. Ett sätt att straffa och tysta. Studenterna och de som protesterar blir utsatta för våld och förhör från uniformerade och civila. Ingen vet varifrån våldet kan komma härnäst. Hela säkerhetssystemet är till för att upprätthålla presidentens makt.
Under våren var Greta Thunberg runt i Jugoslavien och försökte belysa kopplingen mellan olika kamper. Sedan i våras har solidariteten med palestiniernas frihetskamp ökat, kan man väl säga. Om jag ska vara cynisk, så har nog graden av brutalitet i det pågående folkmordet blivit omöjlig att förneka. Sedan i våras har jag varit i Jugoslavien, närmare bestämt Hercegovina, Dalmatien och Montenegro igen. Bland annat var jag där när den fascistiska, kroatiska musikern Marko Perković Thompson höll sin konsert i Zagreb. En halv miljon människor var där. Även en jag känner från en av mina byar i Hercegovina, såg jag på sociala medier. Hela familjen var där. Barnen också. Från samma kommun där jag en sommar satt med vänner från Österrike som inte visste vad de skulle ta sig till när en man tog av sig tröjan och vi alla såg ett stort hakkors över hela ryggen och datumet tjugonde april, Hitlers födelsedag. Jag insåg sen att det egentligen stod tionde april 1941. Dagen då den nazistiska marionettstaten «Oberoende Staten Kroatien» bildades. Fram till 1945 ägnade de sig åt mord, förföljelse och utrotning av serber, judar, romer, partisaner och andra. Ja, ni känner igen det. Deras gamla slagord och symboler fyllde denna sommarkonsert. Sedan i våras har USAID avvecklats, presidenten för entiteten Republika Srpska i Bosnien-Hercegovina dömts till ett års fängelse som han köpt sig ut ur, flera extrema värmeböljor och otaliga bränder har inträffat. Sedan i våras har jag läst fler palestinska journalisters sista medelanden till världen. De uppmanar alla till fortsatt kamp.
Under nästan två år nu, har jag öppnat otaliga dokument och försökt skriva lika många texter. Jag har misslyckats. 7 oktober 2023 befann jag mig i Berlin och såg allt det jag såg under de första dagarna. Jag försökte skriva, men det har inte flödat. Dock har jag gått tillbaka till jobbet varje dag. Det finns en desperation hos många över vad en ska ägna sig åt eller snarare vad en ska ta sig till. Kulturjournalisten, DJ:n och läraren Hasan Ramić berättar vredgad i sin pod Kronotopi om hur poeten och skribenten Burcu Sahin hade börjat ifrågasätta meningen med att skriva poesi överhuvudtaget varpå Ramić började ranta om hur vi inte ska göra mindre utan snarare mer. De senaste åren har jag förklarat hur min syn på skrivande (och annan konstnärlig verksamhet) och revolutionen är ganska lika.
Författaren Elisabeth Gilbert pratar i en föreläsning om, ja … kreativitet och hur man fortsätter att skriva, i hennes fall efter en otrolig succéroman. Bland annat menar hon att den där platsen som vi kallar för inspiration eller kanske konstnärlig hänförelse – när det bara flödar och fingrarna verkar skriva av sig själva, det där när man nästan känns som bara ett verktyg varigenom någonting större flödar. Det där – det händer liksom inte varje dag. Alla andra dagar måste vi, helt enkelt gå till jobbet och knega på. Musikern Ramy Essam, som blev en ikon under den Egyptiska revolutionen berättade en gång om hur, just den där dagen när allting hände på Tahrirtorget, hur det började som vilken dag som helst. Hur han var på väg till kamraterna som hade samlats många gånger innan just den dagen och hur han funderade på om han skulle ta med gitarren eller inte. Av någon anledning tog han med den och resten är ju historia. Det jag menar är att, såsom med skrivande, så också med revolution – en dag så händer det, alla andra dagar måste vi dyka upp.
4:20 och andra hercegovinska högtider | Vinduet.no
