I nästan sju år hade jag Saint Etiennes Sarah Cracknell och hennes man – tillika Saint Etiennes manager – Martin som hyresvärdar på Ladbroke Grove i västra London.
En eftermiddag för tre år sedan kom Martin förbi för att hämta räkningar och lite post och gav mig, sådär lite i förbifarten, ett exemplar av deluxe-utgåvan av Foxbase Alpha.
Jag fastnade i den resten av kvällen och halva natten.
Jag har varit så - bokstavligen - omsluten av Saint Etienne så länge nu att jag hade slutat reflektera över hur mycket de en gång verkligen betydde. Nu var de en del av mitt liv, min vardag; Saint Etienne blev ju de jag ringer när jag har problem med värmepannan i trädgårdsskjulet.
Så jag hade förträngt hur desperat jag för 21 år sedan ville dechiffrera varje sampling, hitta alla tunnelbanestationer på baksidan av min London A-Z som de rabblade i Girl VII, letade mig fördärvad efter The Revolutionaries' Bamba in dub som Jon Savage droppade på omslaget och hur jag såg dem som journalistiska själsfränder i kampen mot Bob Clearmountain.
Vad jag hör nu är hur Foxbase Alpha fortfarande utgör ett utopiskt ideal i mitt hjärta, lika fullt av oändliga möjligheter som The Barbican.
Kanske, kanske är Foxbase Alphas palett min personliga motsvarighet till Depeche Mode-fansen retrofuturistiska drömmar? Men få skivor under min livstid har stått närmare mina egna ursprungliga popjournalistiska ideal som Foxbase Alpha. Och gör på de flesta sätt det än i dag.
Där inne fanns ju Fingers Inc, Postcard, Factory, Carroll Thompson, Tommy Roe, den där Dusty Springfield-samplingen, Bobby Reed, fransk fotboll, Augustus Pablo, Delia Derbyshire,The Left Banke, Brill Building, OMDs Dazzle ships, Buffalo Springfield, Shena Mackay och Pillows & Prayers.
Och så den där romantiska bilden de lyckades måla upp av London, en bild som till slut blev så oemotståndlig att jag flyttade in i Foxbase Alpha.
Nu bor jag i Stockholm sedan några månader. Och i sällskap av Over the Border från deras nya album, Words and Music by Saint Etienne, botar de ögonblickligen – och nästan dagligen - all hemlängtan till min andliga hemstad.
***
Vinnerne av gårsdagens konkurranser (Bandets album fra 1998 fikk tittelen Good Humor. Hvorfor?) er:
Serena Frati: The American spelling "humor" is used in the title as the band were, according to Sarah Cracknell, "fed up with the 'quintessentially English' tag, so there was a bit of a backlash against that."
Jørgen Hurlen: Good Humor er en obskur referanse til Brian Wilson/Beach Boys. Brian Wilson hadde en gang en Good Humor-hatt på seg i et eller annet cover.
Mads Amundsen: I et invervju gjor med Richard John, redaktør i JAM! Showbiz, forklarer Sarah Cracknell at albumtittelen springer ut av en obskur Brian Wilson/Beach Boys-referanse: "(...) I think he was wearing a good humor ice cream man's hat on some record which I can't bloody remember. It's on the inner sleeve on some record".
***
Andres Lokkos fredagsspørsmål er: Vem är Pricey i låten "Memo to Pricey" på albumet "So tough"?
Som sist sendes svaret sporenstreks: vinduet@vinduet.no